dem; han skall icke, genom äsynen af deras oförskylda armod, känna sin tacksamhet mot Gud och det verktyg han behagat använda till hans räddning, förminskad. Nej, han skall ödmjukare böja sig för sin skapare och högre prisa hans makt i det svaga menskliga kärilet. — Jag har haft i tankarne något ditåt, men nu först är det mig klart, hur jag velat det, d. v. s. hur det allt bör tillgå. I vär hand är penningen föga annat än ett råämne till armodets afhjelpande, men genom den kloka och tänkande qvinnans urskiljande bemedling får den först egenskapen att uppfylla ett förädlande mål och befrämja en verklig lycka. Gud välsigne alla fruntimmer som likna min hustru! — Men ... sade doktorinnan. — Inga men! Handla du med den fullaste egenmäktighet i detta fall och låtom oss endast dela fröjden af var goda viljas framgångar och sammanstämmighet. — Ett vill jag nu föreslå dig. Låtom oss ej uppskjuta dessa förberedelser! Låtom oss ej förhålla dessa menniskor en enda minut den glädje som väntar dem! Det vore att förlänga deras bekymmer. Må de möta helgden midt i den trefnad hvarvid de varit vana, och de skola fira den lyckligare derigenom.