Göteborgsposten – 22 december 1865, sida 1

fråm landet. Belgien jublar! Konungen är död, lefve konungen! Den ena dagen sorgefanor och smärtsamt deltagande för det i griften nedsänkta stoftet af en älskad vän och konung. Den andra dagen glädjeflaggor och entusiasm för den nye monark, som står färdig att öfvertaga den ur den förres hand fallna spiran. Det ser besynnerligt ut: man skulle kunna tro folket vara otacksamt. Så är dock ej förhållandet. Det är samma känsla som drifvit det att sörja och glädjas, denna känsla är kärleken till konstitutionen, till landets frihet och sjelfständighet. D. 17 d:s skrifves ifrån Brussel: En fest, sådan som den hela Belgien i dag firat i hufvudstadens sköte, kan ej till sina detaljer beskritvas i ett utländskt blad. Det tusenstämmiga ropet: lefve konungen! hvari den minnesvärda festen kulminerade, skall finna genljud öfver hela landet. Jubelropet mot sonen till den hädangångne hedersman, som så länge och så troget bevarat Belgiens författning och existens, gällde framtör allt det nationala oberoendet och de fria institutionerna, såsom hvilkas symbol den belgiska dynastien, tack vare Leopolds vishet och edstrohet, betraktas af hela folket. Leopold II har i arf erhållit detta orubbliga förtroende, som hans aflidne fader först måste förvärfva sig och hvarå denna dags hänförelse på förhand lemnat honom ett så lysande bevis. Stadens utseende har sedan i går vexlat som en teaterdekoration. Under natten ha alla sorgeflaggor och svarta draperier försvunnit, för att lemna rum för den rikaste, brokigaste flaggoch blomsterprydnad, som man någonsin sett glänsa längs Brussels gator. Sedt i fogelperspektiv, måste Brissel i dag ha tagit sig ut som en blomsterbukett. Och från tidigt på morgonen böljade å de festligt smyckade gatorna hundratusenden högtidsklädda menniskor. Hela Briissel och halfva Belgien var på benen, för att bereda Leopold I:stes son ett värdigt emottagande och stärka sin egen lisskraft genom den stormande enstämmigheten i detta emottagande. Drottningen for några minuter före sin gemål trån slottet Laeken. Hon var höljd i den djupaste sorgdrägt och hade i den tillslutna vagnen hos sig sina båda barn. Den af borgmästaren i Laeken framburna helsning besvarades af Hennes Maj:t med orden: Jag tackar eder, hr borgmästare, för eder välkomsthelsning. Fastän född på främmande jord, är jag likväl belgiska med hjerta och själ, och helt och hållet, för alltid tillgifven mitt nya