Ousdagen den 20 December. man icke uteslutande kan lefva af eller i deras doft? Ingen! Den, som ej har en trädgärd utanför sitt fönster, har ätminstone en blomstervas innanför det. Till och med den torraste prosaiker önskar icke bort önskningarne; äfven han måste erkänna det gamla ordspråket, att ingen tiggare är så fattig som den rikeman, som kastat bort sina tre sista önskningar. Ju mindre makt och rikedom vi ega, desto mera frestas vi att önska. Det är ju naturligt att den, hvars hela jordlott blott rymmes i en blomkruka, endast planterar en ros deri. Vill man se önskningarne i deras rikaste flor, så skall man titta in i en barnasjäl. Vill man se dem uppdrifna till verkliga praktväxter, bör man kasta en blick i en poets inre verld: ett helt orangeri. Då Zeus delade jorden mellan menniskorna, blef poeten glömd, ty han var i himlen — säger Schiller — och derför fick han till ersättning en anvisning på alla himlens herrligheter. Ack, för jordens söner innehåller ju himlen blott önskningar -— önskningar och intet annat! — men af dem har poeterna verkligen fått sin beskärda lott. Under det andra dödlige, som traska härnere i stoftet, nöjas med den önskan att vara den älskades älskare, önskar poeten sig, utom denna herrlighet, att både vara kammen i hennes hår, håret sjelft (ÖAck. vore jag locken, sjöng Wilh. v. Braun), kedjan som slingrar sig kring hennes hals, ja, fvovven i hennes knä. Under det löjtMen hvem vill bannlysa blommorna derföre : nanten önskar sig vara general och kommendör al Svärdsorden eller, när han skall till att önska det omöjliga, att ega ett förtrolladt svärd eller en d:o brynja, under det grosshandlaren önskar sig Fortunatus pung, och turisten Lyckans galoscher — kort sagdt, under det hvarje annan på sin högsta höjd önskar sig ett trollmedel för att verka i sitt kall, önskar poeten sig icke mer och icke mindre än att kunna önska i det oändliga. Han vill hafva Aladdins lampa från morgon till aväll. Det skulle ju vara detsamma som att dikta verklighet — att vara en gud. Om denna önskan skulle uppfyllas, hvartill skulle denna poetiska gudomsmakt användas månne? Säkerligen ej till annat än att förspillas på små, små menskliga svagheter. När den önskande har uttalat sitt: Ack, om jag vore... och man derpå spörjer honom: 4Nå, hvad då? får man ofta öfverraskande naiva svar af gudomsaspiranten. Man kommer orilkorligen till att tänka på den lille svinaherden, hvilken i sina önskningar uppträdde som kronpretendent. sAck, om jag vore kung — sade han — då skulle jag rida på en stor, hvit häst, och då skulle minsann grisarne låta bli att springa från mig. Det låter barnsligt! Åhja! Men lika säkert som barndomen är önskningarnes ålder, lika säkert skiner barnsligheten igenom nästan alla önskningar, isynnerhet dem, hvilka komma till verlden tre i sender och vänta på att Vår Herre eller S:t Per eller en kapriciös fåe eller, i värsta fall, en dum djesvul skall göra det omöjliga möjligt. Hvad skall man säga om t. ex. att en lyriker önskar sig natthimlens stjernbeströdda slöja omsydd till brudgumssrack. sor att kunna plocka af briljanterna och gifva sin brud sen verld för hvar kysst? Det klingar visserligen mycket bättre, men det är alls icke djupsinnigare tänkt än Per Svinaherdes önskan. Men tillochmed de barnsligaste önskningar äro icke betydelselösa. De röja ofta, likasom man af blomman kan sluta till frukten, den riktning barnets lif skall taga när det växt upp i verlden. Jag kan berätta en liten historia som exempel härpå. — Det! är en riktigt sannfärdig historia. Det var en gång tre små gossar, som suto på gungbrädet nedanför hagtornshäcken. De hade i gud vete hvilken skräpvrå hittat en gammal riddareroman hade slukat innehållet och höllo just på att fördel: rollerna sinsemellan. Jag skulle vilja vara i kungens ställe! — ön: skade den ene — då skulle ni allesammans få känn: på annat. Tänk ändå, att ha lof att piska upp hven man ville, utan att någon tordes slå igen! -Jag ville ändå hellre vara i stjerntydarens ställ — menade den andre — tänk er, att kunna gör guld och ha råd att köpa allt hvad man nånsin ficl lust tilll Jag vet nog, hvem jag helst skulle vilja var: al dem alla, sade den tredje. — Ja, du ville väl vara ministern som regerad alltsammans, . ..? Eller pater Antonio, som kunde bannlys hvarenda själ när han blef ond? i — Nej, jag ville vara en, som det vore mycke j mera roligt att vara! — Nå, hvem då? — Jo, hofnarren! Tänk er, att våga säga all hyad man menar, och hvarken vara rädd för kunge eller ministern eller pater Antonio! H — Prat! Nej, tacka vill jag att vara kung! — Ja, eller att kunna guldmakeriet! — IIagtornsbusken har snöat sina hvita blommo väl tretio gånger öfver den plats, der de tre gossarn sato och uttalade sina önskningar, och naturligtvi har ingen af de små fantasterna uppnått den önskad värdigheten, men önskningarne hafva dock blifvit ti verklighet, om man så vill. Den ene, den som ville bli kung, kunde ick finna sig i lifvet här hemma. Han regerade si utt hans familj måste exportera honom till nya ver!