Göteborgsposten – 14 december 1865, sida 2

alla hall 1 Europa. YI ha tor egen del sarsskilt lagt märke till, huru de tyska tidningarne för hvarje liten väpnad rörelse, som uppstått i Algeriet — och väpnade rörelser äro ju der! helt naturliga, då de civilisatoriska krafterna ha att göra med väpnade nomadstammar — genast förutspått ett snart slut med franska väldet i Algeriet och med afsigt sökt att framställa förvecklingarne derstädes i en för franska kejsarehuset så mörk dager som möjligt. En blick i hvilken tysk tidning som helst är tillräcklig, för att visa. huru den tyska pressen formligen jägtar efter att få Frankrikes politiska anseende i Europa minskadt, genom att ständigt framhålla ett krig mellan det och nordamerikanska unionen såsom öfverhängande. alt konung Leopolds af Belgien sjukdom sannolikt var ohjelplig, började genast den tyska pressen med artiklar, korrespondenser och verkliga eller understuckna telegrammer att tramhålla den europeiska jemnvigten såsom hotad, ty det var, enligt dessa kannstöpares utsago, säkert, att kejsar Napoleon skulle vilja Åarrondera sitt område i norr genom att annexera med sig Belgien, liksom om Frankrike vore en lika lumpen nation som den tyska eller det preussiska folket, att det skulle vilja, utan afseende på framtiden och på historiens förfärande konseqvenser, genast, då tillfället vore inne, öfverfalla en mindre och derför svagare nation. De tyska kannstöparne antogo genast, att Frankrike skulle i ersättning för Preussens annexering af Slesvig och Holstein taga Belgien, alldeles som om Preussen vore en stormakt och kunde regera efter behag med Europas karta. Den franska tidn. Siecle utkastar med fin ironi den kroken, Åatt, på grund af en redan ingången öfverenskommelse, åt hvilken tillochmed England gifvit sitt bifall, Belgien skall delas mellan Frankrike, Holland och Preussen — och de preussiska tidningarne nappa derpå med god smak. Det vore ju ändå en eröfring! För oss sjelfva är det betecknande nog, att då kejsar Napoleon hjertligt lyckönskar vår konung till den seger han genom folket vunnit åt frihetens sak, göra de tyska tidningarne hvad de kunna, för att framhålla Frankrikes politik i alla andra länder såsom dikterad uteslutande af dynastiska biafsigter. Det må i förbigående äfven framhållas, att då den engelska tidn. Times anser det glädjande, att Sverige endast lånar i utlandet för produktiva ändamål, såsom fullbordande af dess jernvägsnät, gör en så pass ansedd tidn. som Kölnische Zeitung ett uppkok af det engelska bladets öfversigt af den allmänna penningeställninzen i Europa, men ändrar här och hvar och yttrar om Sverige: Sverige har nyligen åter lånat, om än endast för sina jernvägar; men Sveriges finansiela ställning är af det slag, att Hamburgs bankirer betänksamt skaka på hufvudet. Man vill skada Sveriges kredit, på samma gång hr Bismarcks organer vilja framställa Sverige såsom ett genom representationsreformens utförande åt anarki och oreda uppgifvet gärde. Vi torde ej misstaga oss, då vi tro, att dessa angrepp mot Sverige härleder sig af bitterhet mot den allians, som Frankrike genom Sverige erhållit i den skandinaviska Norden, och hvilken stäcker de preussiska inkräktningsplanerna här uppe, tack vare Frankrikes löfte, att sätta sitt veto mot hvarje desinitiv lösning i Slesvig och Holstein, som ej gifver nationaliteterna deras rätt. Såsom vigtigt i den politiska agitation, för hvilken verlden i närvarande stund är skådeplatsen, anses nordamerikauska unionspresidentens budskap. Detta blir sannolikt bekant i början af nästa vecka. Om detsamma skrilver en korresp. från London: Att budskapet blir hållet fredligt emot utlandet, är allas öfvertygelse, som stå de ledande männen i Washington nära. Ju fastare hos dessa — och hos amerikanare af de mest olika schatteringar — den åsigt är rotfästad, att det mexicanska kejsardömet icke skall kunna hålla sig i längden, desto mera hugade tyckas de vara, att lugnt åse sakernas utvecking och iakttaga den unga monarkiens sammanstörtande, utan att ingripande deri påskynda densamma. Det är såväl Johnsons som Sewards öfvertygelse, att kejsar Maximiian icke skall kunna hålla sig ett är utan den ranska occupationsarmåen, och de tro sig å andra sidan kunna vara vissa om, att fransmännens kejsare skall i början af år 1867 hafva dragit samtliga sina trupper tillbaka. Hvarför då blanda sig i de mexikanska angeigenheterna och framkalla en splittring melan Amerika och Frankrike, hvilken i alla ändelser skulle inverka störande på Förenta Staternas handel, samfärdsel och finanser? Då är det likväl mycket klokare att strängt bevara den hittills iakttagna neutraliteten, men på samma gång lägga franska regeringen på hjertat nödvändigheten af att draga sina trupper tillbaka. Korresp. skrifver till en tysk tidning, men är Så fort man märkte, klokare än flertalet af sina — — g477—7