Göteborgsposten – 13 december 1865, sida 2

ligt sätt öfverraskad af att se platsen tom, och utan att en skymt kunde upptäckas hvarken af häst, kärr: i eller de dricksankare hvarmed kärran varit lastad Forgåves spanade han, förgäfveg sprang han åt all: hall och kanter — åkdonet. hästen och dricksankarne voro och förblfyo borta. Följande dag anmältes dock i polisen at en dräng att en häst och en kärra blifvit vi honom tillvaratagna, hvilka uerefter befunnas vara desamma som på ett så hemlighetsfullt sätt försvunnit. Slutligen fick man äfven reda på, huru det hängde tillsammans med hästens och kärrans försvinnande. En målaregesäll vid namn Josef Daniel Eriksson, hude nemligen, sedan han intagit ett så bastant rus att han, efter hvad han sedermera påstod, ej visste hvad han gjorde, af sin onda stjerna förts åt det håll der bryggarekärran var stående, i fyllan och villan satt sig upp i densamma och kört — hvart det har han ej kunnat uppgifva, men ut på landsvägen måtte det ha varit, ty hästen och kärran voro då de återtunnos alldeles öfverstankta af smuts. Vid törhöre: med honom i poliskammaren sade han sig ej ha den ringaste erinran om att han satt sig upp i den främmande kärran och kört, men sedan han äkt. Gud vet huru länge, hade han så pass nyktsat till att han kunde fatta att han satt i en kärra och åkte. Han steg då af och körde in kärran 1 en portgång. Några af driksankarne voro borta då kärran åter anträffades, men E. försäkrade att han ej rört dem, utan att de måtte ha fallit ur under akandet. Som det syntes sannolikt att E. verkligen ej haft för afsigt att stjäla hästen och kärran, tilläts han att vistas på sri fot under afbidan på den vidare ransakningen i rådhusråtten, dit målet förvisades. Hans far skulle emellertid ansvara för hans inställelse. — Arbetskarlen Frans Leonard Carlsson stod i går insör poliskammaren tilltalad för att i Måndags på aftonen ha från fiskrarne Hans Andersson och Olof Jonasson å deras vid Fisktorget liggande båt tillgripit 7 st. långor. Vid med honom anställdt förhör förnekade han tillgreppet och sökte förklara orsaken hvarföre han varit ombord på båten så, att han gått dit för att söka efter en från en skepparc stulen julle. En annan karl hade då kommit ner på båten och lagt längorna på däck. Carlsson påstod sig vid tillfället ha råkat ut för det missödet, att han fallit ner i lastrummet och dervid i fallet ådragit sig ett större märke, som nu syntes på hang haka. Denna historia föreföll osannolik från början till slut. Det var nemligen föga troligt, att han skulle välja en tid på dagen då det var alldeles mörkt för att se efter en julle, och märket på hans haka syntes tydligen vara mera än ett dygn gammalt. Också hade fiskaren Isak Andersson, som hördes som vittne, helt andra saker att berätta. Denne senare råkade neml. komma ner på båten just som Carlsson höll på att tillegna sig längorna. Han frågade den tilltalade hvad han hade på båten att göra, och sade honom rent ut, att han ansåge honom för en tjuf. Carlsson började då prata liksom om han samtalat med någon nere i kajutan, yttrande: Vill du ta 2 och 12 för längorna, så köper jag dem, hvarsore A. såg efter nere i kajutan och fann att ingen var der. Carlsson fattade tag i honom och ämnade, slå till honom med en vant, men blef öfvormannad af den starkare A., hvilken slutligen fick ner honom i skeppsrummet och lade locket öfver. Carlsson, sålunda fångad, gjorde fåfänga ansträngningar att få upp locket. ÅIIade jag ej varit så stark; yttrade vittnet stolt, Åkan ingen veta hvad som hade händt. Anderssoa hade derefter tillkallat polis. Målsegarne, Hans Andersson och Olof Jonasson, hvilka för tillfället lemnat båten utan tillsyn, medan de voro uppe i staden för att göra några uppköp, berättade, att Carlsson sannolikt på samma gång äfven gjart försök att stjäla några klädespersedlar, avilka förvarats i plikten. Dessa hade dock i går på morgonen blifvit hittade i fören af båten. Målet förvisades till rådhusrätten och Carlsson införpassades till cellfängelset.