Göteborgsposten – 13 december 1865, sida 1

—a. —— — 0k d4d14 — derpå ett tal, fullt af li! och kraft. Med mycker klarhet och styrka framhöll han det stora och följd. ri i den händelse, hvarom budskapet samlat Kri åtianias medborgare till detta möte. Han erinrade om den roll, som Sveriges ständer i längst framfarna tider spelat uti sitt lands historia, i det de redan samvorkat med Gustaf Wasa i hans svåra verk, hade understödt Gustaf Adolf i hans odödliga kamp fö den protestantiska trusfriheten, hade häfdat den konstiturionela sjelsstyrelsens principer under en tidsäl. der, då annorstädes kongl. envälde rådde, hade i Sve riges närbeslägta e samfund och nästan öfverallt annorstädes en politisk ställning, hvari Sverige står utar motstycke, om man undantager ett i så många hänseenden ensamt stående folk (det engelska), och slutligen hade ständerna medverkat med Carl Johan till värnande af Sveriges sjelfständighet gentemot främmande öfvermakt. Ståndsindelningen hade haft sin historiska häfd nu, då samfundet genomgått en sådan förändring, att de gamla formerna icke längre voro tidsenliga, hade Sveriges ständer varit nog klarsynta och hygsinnade att begagna sin stora, arsaa och så länge ärofullt häfdade makt till att frivilligt besluta sitt eget upphörande. En så genomgripande förändring i statslifvet, hvilken annars vanligen endast utföres med våldsamma omhvälfningar och långvariga inre brytningar, hade nn i Sverige försiggått med ett ölvertygelsens lugn, en enighet och en uppoffring af gammel rätt, som i alla tider skall stå i historien såsom en lysande erinring om sann adel och uppoffrande fosterlandskärlak. Men förändringen var ej allenast af största vigt för Sveriges inre politiska lif. Sveriges väl måste ligga oss, dese grannbroder och förbundsland, nära om hjertat; det kan ej heller vara tvifvel underkastadt, att icke det gjorda sramsteget skall v: välgörande äfven för vårt land deri, at: den konstitutivnela frihetens frodande i Sverige måste vara ett stöd och en uppmuntran jemvål för vårt politiska liss ut.eckling. Och ej mindre säkert är, att de förenade folken hädanefter skola förstå hvarandra och samverka vida bättre för det gemensamma målet, då grunddragen i samfundsordningen blifvit mera ömsesidigt öfverensstämmande än förr, så att på detta sätt äfven föreningen faktiskt skall stärkas genom de svenska statsmakternas nu fattade beslut. Tal. uppmanade derfor de närvarande, att uttrycka sin glädje öfver den lyckligt åvägabragta lösningen af denna Sveriges stora samhällsfråga och sin högaktning för de gjorda uppoffringarne från den nu afträdda statsmaktens sida genom ett lefve för Sveriges ständer, hvilket upprepades af församlingen med lifliga och länge ihållande bifallsrop. Prof. Broch utbragte derefter ett lefve för Föreningen, i det han påminte om det femtio år gamla, i sanning lyckliga samlifvet med det ädla svenska folket, som säkerligen i en framtid skulle blifva ännu tryggare och lyckligare, sedan begge folken hädanefter skulle ledas af samma vilkor för samhällsutvecklingen. Men när vi glädja oss öfver framtidens lofvande utsigter, må vi ej glömma att kasta ögat tillbaka på det förflutna, och tal. framdrog derföre med kraft och vältalighet det äfven för Norge upplyftande i den svenska adelns uppoffrande afsägelse af sitt stands sjelsskrifna rätt till lagstiftarekallet. Stiftsprosten Jensen talade för den svenska adeln i följande ord: Annu ett ord m. h. innan vi skiljas! Ingen har uppfordrat mig att framträda här, det är ej engång en timme sedan jag fick underrättelse om detta möte. Man kan derföre spörja: Hvad bar han — kyrkans man — att säga här och bland denna omgifning. Mitt svar är blott i få ord, men dessa i kralt af en högre myndighet. Jag har nemligen i dag haft tillalle att se ett telegram från H. M:t sjelf, hvilket sluade med dessa stolta ord: Gloria et honor nobilitati veciu — uttydt: Ära och heder åt Sveriges adel, Vi förstå tanken i H. M:ts ord; den är djup och sann. Den, hvilken är i besittning af stora rättigheter och privilegier, hvilka ingen främmande makt med minta sken af rätt skulle kunna berofva honom, är stor senom ati besitta dem; men den, som, ledd af ingening annat än ölverbevisningens och sin egen fria vilas styrka, uppgifver dessa rättigheter, han är större n sjelfva uppgifvandet. Derlore, latom oss ljudeli-en ära den, som ära tillkommer! Lä om oss instämna med H. M:t, hvars tacksamma tanke i dessa stoa dagar är den, att Sveriges adel åter har gjort bruk f sitt största preÅe.ogativ: att vara tronens starkaste d — låtom oss instämma med honom genom att tpprepa hans egna ord: Gloria et honor nobilitati vece. Ja — lefve Sveriges adel! Dess plats vare ramdeles i spetsen, i spetsen för folkets och sådereslandets heder och ära.