Göteborgsposten – 12 december 1865, sida 2

Vår skönsta dag. Prolog, uppläst på Mindre Teatern den 10 och 11 December 1865. 0! fosterland, som med din rika kärlek Oss fäster vid din moderliga barm, Du härd — pi trohet, ära, höga dygder Oändligt rik — fast uppå skatter arm; Hvad det är herrligt att sig svensk få kalla, När dina berg af jubel återskalla. Hör denna fröjd, som omotståndligt brusar Från Skånes dalar upp till Norrlands fjell, En jubelkörs förenta stämmor ljuda: Hell dig, o furste! landets fader hell! Af skiljda röster nu harmoniskt blandas, Hvad uti siott, hvad uti koja andas. Du ridderskap! exempel för Europa! Det offer du ditt fosterland har skänkt — Dess flamma skall, lik Vestas, evigt brinna — Än mer du höjt dig, då du ned dig sänkt. Då sjelfmant du från piedestalen stiger Till nya bragder för ditt land dig viger. Och vid den gåfva, oss en konung sände, En bild sig fästat, för oss alla kär, En bild af en af dina största söner I outplånlig glans: Louis De Geer! — Hans snille och kans kraft, de göto formen, Hans ädla lugn var klippans likt i stormen. Du verld af split, af oro söndersliten, Lyft ögat nu till våra kuster opp! Höj dina blickar till det gamla Thule, Och åter lifvas skall ditt sjunkna hopp: Att medeltidens skrankor kunna rifvas, Och hög och låg i endrägt sammantrifvas. Ännu en gång skall med beundran blicka, Som förr på Svea, alla jordens folk, Ej glömmande den hop, som oförfärad För andens frihet varit deras tolk, Den rest sig då ett evigt minnets tempel, Och se, dess söner bära fådrens stämpel. Men du, o svensk, glöm ej att troget vända Den skatt du undfick — ansvar innebär: Att fritt få leda sina framtidsöden — O, visa städse du det värdig är. En diamant dig räckts, du värdet skattar I samma mån du rätt den innefattar. Du milda stjerna, som nu vänligt strålar På våra bygder, öfver dal och sjö, O, må ditt ljus så fridfullt städse brinna, Af moln ej skymmas, ej i mörker dö.