Göteborgsposten – 7 december 1865, sida 1

Al de tretio talare som vid slutet af Ådelns måndagsplenum icke blitvit uppropade, erhöllo I blott sexton ordet i går från kl. 9 till hull 4. soch då hade fyratioen talare anmält sig. Du är således sannolikt att diskussionen hos Adeln licke afslutas förr än om Thorsdag eller FreIdag. Men i hvilket fall som helst kommer voteringen icke att försiggå senare än kl. 11 s. m. emedan den erfordrar 3 å 4 timmar, och måste sluta vid fullt dagsljus, till förekommande af alla demonstrationer, som ej utan en i viss oro motses. i Af de sexton talare som i dag hade ordet, intuga friherre Örrnenstedts anförande för loch gretve Uenninh9 IIomiltons emot förslaget snimsia rummet. Den förre utvecklade en vältalighet som i ordets hela bemärkelse kan benämnas glänsande. Jag tilltror mig icke att såtergitva det, men hoppas att ui in extenso skall meddela det längre fram då det blir tillgängligt. Det vill jag blott nämna, att friherren upptog och vederlade alla de inkast af någon betydenhet som gjorts emot förslaget, ständigt med en beundransvärd klarhet i framställningen. Särskildt vill jag framhålla att han oförbehållsamt antydde att om förslaget nu förkastades skulle det af regeringen ånyo framläggas, och visade regeringens fulla betogenhet dertill, både på grund af riksdagsordningen och gällande praxis. Vidare gaf friherren en vink derom, att han sannolikt snart komme att utträda ur konseljen. Grefve Henning Hamiltons uppträdande mot förslaget, var så bestämdt, att alla de illusioner man närt de sista dagarne derom, att han väl skulle ogilla förslaget, men på samma gång förklara, att han at aktning för den öfverallt i landet uttalade opinionen — nedlade sin röst och ej i voteringen skulle deltaga — hafva förintats. Man slutar deraf att grefve Hamilton förvissat sig om oppositionens stora öfvervigt. Under hela gretve Hamiltons föredrag, märktes mycket tydligt att han förde en personlig strid på lif och död med ministören, och att i djupet af hans hjerta svallade det oblidkeligaste hat till konseljen, men detta hat utbröt aldrig i förnärmande ord, det fanns i örvermått, men det flödade aldrig öfver, Stundom, då det närmade sig brädden, kufvade han det med en beundransvärd förmåga, men orden uttalades icke då, de framhvåstes. De tunna läpparne voro då håråt tilldragna, ögonen sprutade eld — men orden voro alltjemt sirliga, man riktigt häpnade öfver denna konstlade köld som hvilade öfver det mäktiga lagret al eld och hat. Grefve Eric Sparre uppträdde som demokratiens — ede uteslutnas målsman. Ätven han förkastade naturligtvis förslaget; men han lade egentligen an på att göra troligt, att det kontraförslag som reaktionen har i beredskap är uppriktigt. De små kolsvarta ögonen sågo nu slugare ut än vanligt, hans konstlade leende var om möjligt mera demoniskt — och jag tror knappast att någon enda i hela salen satte ens den aflägsnaste lit till hans högtidliga försäkringar om detta kontraförslags Luppriktighet. Protokollssekreteraren Flach utmärkte sig både för den oblidkeligaste vrede ötver och afsky mot hvarje tanke på rubbning i adelns sekejgamla rättigheter — och för den bitterhet hvarmed han personligt anföll friherre De Geer. Han blygdes ej att ganska genomskinligt beskylla friherren såsom anstiftare at det löjliga och ömkliga deputationsväsendet. Han öfverträffade i cynism till och med grefve I Gösta Posse. Kapten Brakel och kammärher-s ren Liljenstolpe hade också mycket ondt att ja iga om förslaget, men den senare, som lider)! ar mera förryckt adelshögfärd än den förre, I kunde ej tillvinna sig uppmärksamhet, fastän ib han derom bonföoll tminstone ut aktning för — damerna på läktaren. i Sedan grefve Hamilton hade talat slut, . så visade sig all massan at adeln ansåg sig rdig art sätta knifven på förslaget, ty der vopades på proposition. Det tycktes nu alt gterS et met mera återstod. Ä En ganska märklig episod var att sörste ls, hofjägmästaren Tornårlljell: — som nu vurade ! vi 2Z för törslagets antagande — sormlige tor : så M Ä JII. He visked med det parti som han länge tillhört. Presteståndet fortsatte äfven i går sin öm-10 liga roll Såsom adelns stattorpare, De högih vördige gnagade hvar och efter bästa förmåga I vå förslaget. Biskop Björck försvarade det ned värma. Doktor Söondön likaledes, och fv skämtade obarmhertigt öfver en från adeln sra inkommen tryckt adress, som innehåller ijY4 sanska bestämda ordalag en order huru pretoständet skall skicka sig. Han framhöll den sar espekt som ståndet visade dennna icke unm tertecknade adress, men huru ståndet mis-I. klado alla andra opinionsyttringar i frågan, huru bakom dessa stodo min med akining na ch förtroende i hela landet. ku Det var synbart att presleståndet led örödmjukelsens qval i anledning af det ömkän ga beroende hvari detta stånd ställt sig un-k. er adeln. För att bibehålla det yttre skedu et ha de andliga fäderna ingen annan utväg, n att hålla långa och sega tal öfver försla-. .