Göteborgsposten – 7 december 1865, sida 1

AL —hrQ— I—A— Jr sargumentation var strängt logisk: han yttrade icke ett enda ord till öfverslåd. IIans före drag var lugnt och allvarligt. Hela motive ringen bar pregeln af den ädlaste frimodighet Han uppmanade adeln, på hvars fosterlands kärlek han aldrig ett ögonblick tvillat. at antaga förslaget, och att derigenom vinna det största af alla segrar — Segern öfver sip sjelt. — Talaren helsades med lifliga bravo rop — som möttes med hyssjningar. Efter justitiestatsministern uppträdde prof Cederschöld sor förslaget, grefve IIermandor emot, ötversten grelve al Ugglas, ländshötdin garne Troil och Weidenhielm och kammar. herren Roos al Ijelmsiter d. ä för. Ölverste Stjerngranat var alldeles icke nöjd med för slaget, ej heller med den kongl. propositionen och fann sig retad af påståendet, att den n. v. representationen hvilade på en förvittrad grund. Kapt. frih. Liljencrantz erinrade om allmänna opinionens otvetydiga dom för förslaget, fruktade ej att låta äfven de arbetande klasserna få andel i representationen och biföll förslaget, emedan det skulle framkalla endrägt och samverkan mellan landets bästa krafter. Men derefter fick grefve Gösta Posse ordet, och han lade ej fingrarne emellan. Han förstod konsten, att taga det unga riddarhuset och gubbarne med storm. Hans hela hållning är en lycklig sammansmältning af polichinell och läsare. Han kände sig lycklig öfver att vara oberoende af alltiug utom Gu-ud och sitt lands lagar. Förslaget var ej nog konservativt, voch det skall, mina herrrrarrrr! bli förderiligt för konungamakten. IIan besteg sin käpphäst — situationen — sporrade den och gjorde hvarjehanda krumsprång med densamma. Han medgaf, att han för ett par år sedan tyckt om förslaget, men då var det hans hjerta som fick tala, nu åter förståndet. Om förslaget fölle nu, så skulle det ånyo framläggas, hade man sagt. Men detinnebär en revolution, och för den var han rysligt rädd. Samtidigt med att justitieministern yttrat, att förslaget vore inskrifvet i folkets hjerta, hade i en tidning stått en annons derom, att då troligen många ej tagit del af förslagut, så hade utgifvaren ombestyrt en godtköpsupplaga af samma förslag (Bravo! och skratt — talaren skrattade sjelf för bättre effekts skull). Han tänkte högt om Sveriges borgareoch bondestånd, men han älskade en stark konungamakt o. s. v. Denna allokution till bondeståndet lärer inflickats egentligen derför, att den ädle gretven i Westergötland genom sitt liberala munväder gjort sig populär bland allmogen, men nu af sin orts riksdagsman underrättats helt oförbehållsamt om, att allmogen der icke längre sätter tro till den nya Vändekåpan. Betecknande för situationen på riddarhuset var, att denne talare — den mest storskräflande af alla — helsades, då han slutat, med ljungande bravorop. Kapt. O. v. Knorring beklagade sig öfver tidningarnes hot, hvilket beklagande tog sig kuriöst ut hos den som fnaskat i alla hutvudstadens vidningar och der fungerat som hyrlakej. — Sedan derefter åtskilliga talare, säsom öfverståthållaren Bildt, general Sprengtporten (båda tör förslaget) friherre Ihre (emot), brukspatron De Mar och hr Löwenborg (för) uppträdt, yrkade kammarherren Nils Tersmeden proposition på afslag. Adelns pligt var att värna konungamakt och fädernesland. Regeringen skulle stå till ansvar inför historien för det framlagda törslaget; men talaren ville gå i grafven med lugn, emedan han förkastade förslaget. — Frih. Klinckowström var ock en sträng herre. Han sade, att förslaget var ettlindebarn, men tager man bort lindorna, så befinnes det vara ett vanskapligt barn. Vidare upplyste han, att det hade två fötter — af lera, nemligen myntvärdet och bevillningsförordningen, och för ingendera hade han förtroende. Han hade en stor massa statistiska kalkyler med sig, hvarmed han dock ej ville besvära adeln nu, också hade han åtskilligt otaldt med flera paragraser i förslaget. Äfven han bravo-iserades. Plenum slutades, sedan grefve R. de la Gardie och k. sekret. P. R. Tersmeden uttaat sig för förslaget samt frih. Leijonhufvud emot. Nedkommen på Riddarhustorget, mötes nan af en väldig folkmassa, alla väl klädda, som förhöll sig fullkomligt stilla, men i hvars )ickar undran och nyfikenhet stodo tecknade. ) I Presteståndet förelåg också trågan. DOK