Göteborgsposten – 5 december 1865, sida 2

Sedan Meg blifvit praktiserad upp i vagnen, sattes de rykande hästarne åter i gallop. Tom såg sig återigen ofta bakåt, för att se om vi voro förföljda. Återigen höll han in hästarne. — Ack hvad är det? ropade jag. — Blott detder brefvet, som ni gaf mig, miss; jag kunde ej hjelpa det. Dickon fann det i min ficka. Det var orsaken. — Åh! bra. Gör ingenting. Tack! Lofvad vare himlen! Åro vi nära lIlverston? — Ännu en mile, miss. Och var god kom ihåg miss, att jag icke rådde för det. — Tack Tom! du är snäll; jag skall alltid vara tacksam emot dig så länge jag lefver. Slutligen hunno vi fram till Elverston. Jag var till hälften vansinnig. Jag tror jag befann mig i ekförmaket, då jag råkade kusin Monica. Jag stod med utsträckta armar och kunde icke tala, men slutligen sprang jag med ett högt anskri i hennes famn. Jag förlorade minnet af det mesta som hände närmast efter denna stund.