Ur Förposten låna vi följande vackra poem, författadt af tidningens redaktör, hr Max. Axelson: Riddersmannen. En sång för dagen. Och riddersmannen stod så stolt och från sin höjd såg ned, Han såg en syn, som väckte hans förfäran; En trupp af folkets kärna der framgick, led vid led: -Hvad viljen J. hvad är väl er begäran ? Då svarade en stämma med klang, så djup och stark: Som du vi hafva vuxit på fosterjordens mark, Att vaärna den för oss är högsta äran. Ej så J mågen tala; det är ett dristigt ord; Betänken er och sen på mina anor: Min höge ättefader han dog för Sveriges jord, I griftechoret stå de tagna fanor; Men, borgersman och bonde, hvad viljen J väl här? Hos mig låt makten hvila — den gör er blott besvär — Gän stilla, såsom förr, på edra banor! Du länge nog haft makten, oss alla till förfång; Du fick den ej, du fog ur våra händer; Nu våldets dag är slutad och tidens frihetssång Den ljuder hogt kring våra gamla stränder. Vi ock haft ädla sader, som blodt för detta land, Men ofta banesåret dem gafs utaf dens hand, För hvilken du så blindt ditt rökverk tänder. Dock se — vi komma icke att kräfva hämnden ut, Vårt valspråk heter: Älska och förlåta; Ty kärlek år den makten, som står till tidens slut, Som löser hvarje mörkrets dunkla gåta. Se här är brodershanden, som räckes dig i dag, Och är du hugstor, ädling, den gåfvan äfven tag; Långt mer än alla anor skall hon båta! Men riddersmannen tänkte dock så uti sitt sinn: -Skall allt, hvad en gång vanns, Jag återbära? Den ärsda vapenskölden, han är ju ännu min, Hvem för väl mina runor sd med ära ? ... Den slutna skaran väntar ännu uppå hans svar; Ett ja — och riddaräran han åter hafdat har, Och framtid skall derom sitt vittne bära. Han dröjer än med svaret — men han det gifva skall Och manligt för det rätta sig besluta; För fosterjorden kära han kan ej vara kall, — Hvem vill sin hulda moder väl förekjuta? — Han dröjer — han beräknar blott än sin gamla skuld, Han vill den återgälda med hjertats ädla guld, L fröjd och nöd att alla elt må njuta.