Göteborgsposten – 4 december 1865, sida 1

nvaad MOobtå VIII. i Göteborg d. 4 December 1865. Den 4:de December har nu inträdt, denna märkliga dag, på hvilken den fråga skall komma under afgörande behandling, som så länge hållit folket i spänning och oro. På det ständiga sväfvandet mellan hopp och fruktan skall nu snart, kanske om några timmar, kanske först om ett par dagar, göras slut. En hvar svensk medborgare känner sig utan tvifvel lätt till sinnes öfver att ändtligen hafva uppnått denna stund, som vi hoppas skall återställa landets jemnvigt. Ty huru starkt misstron och tviflet än börja åter visa sig, huru bjert villrådigheten än träder fram, vill det likväl synas oss, som städse helst älska att se det goda vinna seger och veta, att den stund, som är, är ett nödigt moment i utvecklingen framåt. att folkets sak skall triumfera. Presteståndet, om hvilket nu börjar på ett besynnerligt sätt hviskas, att prelaterna åter i sista dagarne fattat mod och ännu i går icke voro beslutna att utan motstånd nedlägga sina företrädesrättigheter, presteståndet kan icke säga nej, huru förstockade och blinda åtskilliga af dess koryfäer än må vara. Skulle likväl en reformfientlig majoritet segra inom detta stånd, då beklaga vi en sådan seger, den skulle för det verldsliga presterskapet vara det största nederlag. Det andliga ståndets riksdagsmedlemmar böra ej vara omedvetna derom, men skulle det oaktadt deras beslut gå emot tolkets önskningar, då skulle de sjelfva fälla sin dom i våra häfder. Men i det afgörande ögonblicket, då detta hvilar med hela sin tyngd på dem som skola besluta, skall, må vi hoppas det, tanken på fäderneslandet stå framför dem och leda deras vota i den riktning, som höfves Sveriges ännu protestantiska och evangeliska presterskap, den riktning, som skall gifva det den styrka, hvilken det nu känner slappas, och åter binda dess rötter fast vid nationens hjerta, från hvilket de aldrig borde lossas, om det är det andliga ståndets pligt att låta folkets inre, dess föreställningssätt och samvete, dess känslor och omdöme, genomträngas af religionens värme, så att den framträder utåt i ett djupt sedligt lif, i sträfvan efter andlig utveckling och högre önskningar, än det blott materiela välvarats. Att kunna uppfylla denna pligt är för presten omöjligt, om han ej längre eger sin församlings kärlek och aktning. Med klar blick för dessa förhållanden vänta vi, att presteståndet å riksdagen må i dag fatta ett beslut, som länder det sjelft till heder och fäderneslandet till gagn. Instinktmessigt håller i denna stund hela folket sina blickar riktade på riddarhuset. Sjelfva dettas sammansättning gör det så godt som omöjligt att beräkna, hvad beslut som skall der fattas. Der råder slumpens godtyckliga gudom, det är ett lotteri i stort, och likväl äro lotterier inom landet förbjudna. Andlös af oro afvaktar nationen, huru voteringen der skall utfalla, der hvarest en bråkdel af densamma eger rätt att i en landets vitalfråga uppresa sig emot nationen. Hvem skall segra: det enskilta intresset eller det allmänna? Vi veta det icke, ingen kan förutsäga det. Slumpen, godtycket har svaret i sin hand. Må det bli sista gången som våra vigtigaste ärenden skola på detta sätt bli bragta till sin spets. Med aldrig svigtande hopp och förtröstan till Försynen, med innerlig förbön för vårt kära, älskade fädernesland helsa vi den nu inträdda dag och nedkalla Hans råd och välsignelse ötver det beslut, som representationen står färdig att fatta, öfvertygade att reformfrågan i ingen händelse mera skall falla. Skulle hon, hvilket Gud gifve, gå igenom, då må vi jubla och fröjdas; skulle hon för denna gång förkastas af de privilegierade — må vi då bära ödet som män, med troget sasthållande vid lag och ordning, vissa om, att, buru det än går i dag eller i morgon, vi likvål skola till sist vinna seger. Vi skola vinna den! må detta vara vårt värdiga, lugna och trimodiga svar till dem, som möjligen vilja göra oss segren för i dag stridig — och må vi,