Göteborgsposten – 2 december 1865, sida 2

Mördaren Lindbäcks sista dagar. Härom skriives fran Karlstad till N. D. Elter aterkomsten irån tinget i Längelanda var han lugn och visade ett slugs ånger, hvilken dock ej var sann; han ville tala vid en annan prestman än fångpredikanten, hvilket han ock fick göra, men pratade då bara dumheter. Han upygasskristligt, att uppgiften om giftets atkomst var diktad, han hade sjelt innehaft det, emedan han köpt ett husapotek efter assessor Lindström, hvari giftet belanns; han hade ljugit, för det ej sterbhuset skulle få utbetala böter för innehalvandet at gilt; han ansag mamsell Agren förut vara pliktsald, och det kunde således ingenting göra, huru mycket hon hade. Han at alla dagar, d 23 på aftonen klagade han ölver hufvudvärk, d. 24 besöktes han 2:ue ganger på dagen af fängelsedirektören, lätsade vara gudlig och talte om mojligheten att få nåd från dödsstraifet. Vid visitationen kl. 8 på altonen besökte sängelsedirektoren honom, då han mådde bra och hade ätit; vaktknekten uppgilver, att han kl. I på natten hört L. svara vid nattvimtation. Han befanns kl. 8 på morgonen d. 25 hängande och hade om halsen sitt örngotisvar fastsatt vid ett lakan, som y terligare genom knutar och en harborste var fäst i ofre luftrörshålet i cellen, han hade bäddat under sig med sin madrass, för den händelse hängningen skulle misslyckats. Deraf kan man förklara de märken efter stöten i pannan, som ännu syntes vid tinget, ty troligen hade dessa tillkommit vid något foregaende hängningsförsök. Han skars ned, men var då stel och kall. Det skickades bud på läkare, som kom kl. 9. L. var då redan död. Förhör hölls af landshöfdingen kl. 12. L. obducerades i Måndags, sattes i jorden samma dag på aftonen och jorasäastes i all tysthet på Tisdags morgon. Han har efterlemunt bre! till biskopen, landshöfdingen, fängelsedirektoren och atskilliga andra; dessa bref voro skrifna för en manad sedan, han hade troligen haft dem insydda i sin nattrock, hvilken han aldrig lemnade. De angifva alla, att han beslutit taga lifvet al sig. I hans efterlemnade papper påträtfades bland annat följande: Mitt lilla kyrkoskrin är en relik al min ordentlighet. Behåll det som ett minne deraf. Godt ha nagot litet, som paminner om en god sida. Hade allt hos mig motsvarat min arbetsamhet, ordentlighet, sparsamhet, min kärlek till Embetet och Gåfvori Embete!: så hade väl föga fattats att kunna säga sig vara en bland de komplettaste män. Men sell fattades miy annur. Detta var forsiglighet X deta ar en hufvudsak. Der denna icke paaktas: ställer den de allra bästa gafvor vanmäktiga. Olörsigughet bringar ofveriluing i handling, föder olta ovanskap. Denna söker göra bruk uf ölverilningen, tyder allt till det värsta af en ren välment handling kan uppstå brott, efter den yttre Lagen. Star sedan dess mål män, såsom vanhgast sker, Järdiga av förbrylla snarare inveckla en i Lagen, än mennikovänligt medlidsamt se saken fran sin grund deraf finna skäl hjelpa: så står man snart underkastad den yitre Lagens straff. Manga, deribland mine Hatare, ha tillsoga: sine Likar mycket verkligt ondt, wen under sådan torm, som icke Lag kommer at. De ga stra flösa En annan, som icke velat icke menat göra Lika ondt: kommer Lagen, med ovånners hj Ip, åt straf sar. Han bar handlat oförstgtigt, de andra ha hand lat försigtigt. Deruti läger skilvaden. Deraf komme att ofta alsigtligt ondt par fritt eE oalsigtl gt ondt, j. — till e med vålszerning, straffas Jag vill dersö e säga min hanaling var rigti2. blott att den ickt var ut onO. men mat Lag och salunda straffbar. Hvad synden vidk rv har man alltid med Gud, icke mee mennisk öra. Alven häruinnan har menni sko:s rofgirighet min oförsigtighet fört mig frär räåt väg. den de nu ha lyckats bana, måste jag gå. Sörj icke dersore! De sa år Lagens rofgirigt