XXIX. Dödens timma. Det var en mycket lugn frostnatt. Mitt ljus hade långt förut brunnit ut. Ännu föll ett svagt mänljus i en tyrkant på golfvet nära sönstret, lemnande den öfriga delen af rummet i hvad, som för ett vid skymningen derinne mindre vandt öga än mitt, skulle varit fullkomligt mörker. Jag hörde nu, derpå är jag viss, en sakta hviskning utanför min dörr. Jag visste att jag befann mig i belägringstillstånd. Krisen var nu inne, och besynnerligt att säga, jag kände mig med eus blifva beslutsam och mäktig mig sjelf. Det var dock ej så, att min förfärliga själsskakning lagt sig, utan mina nerver hade plötsligt blifvit spända tiil en grad som jag ej kan beskrifva. De personer som befunno sig utanför dörren rörde sig förmodligen med stor varsamhet, och golfvets fullkomliga soliditet, hvilket icke någonstädes hade en knakande bräda, gynnade deras ljudlösa rörelser. Det var väl för mig att i huset funnos trenne personer, hvilka de måste hälla i okunnighet om mitt öde. Detta föranledde den utomordentliga försigtigheten i deras anstalter. De misstänkte att jag ställt möbler framför dörren, och fruktade att forcera den öppen på det att icke ett buller, ett skrik eller kanhända en lång strid måtte framkallas. Jag stannade under ett tidsförlopp, hvars längd jag icke i ringaste mån kan göra mig ett begrepp om, i sam