det aldrig hatt något att anmärka mot regleringen af törsta hufvudtiteln, utan bifallit den med nöje; mon nu har ställningen förändrats. — D:r Rundgren höll ett litet griftetal, och d:r Lindgren sade ock några vackra ord vid grafven — i anledning at den förstnämndes, at statsutskottet afstyrkta, motion, riktad mot den ottäriga statsregleringen. Han sade sig aldrig ha hoppats på bifall — men, ändå så — — Den sistnämnde tackade d:r Rundgren särskildt för hans mod, och begärde, att hvad han sagt skulle inflyta i protokollet. I borgarståndet höll hr Henschen en liten predikan då första hutvudtiteln föredrogs. Han hade gått i författning om, att hvad han sade skulle ordagrannt intagas i tidningarne, och derföre blef det kortare än fallet vanligen är. Till de af utskottet anförda skälen för bifall ville han anföra ett — möjligheten at en snart inbrytande omhvältning af förhällandet mellan regering och representation, — tyr — sade han — hvarje varm vän af en oberoende konungamakt (dessa begge ord frambrummade han med högre röst för bättre effekt skull) måste anse sig tacksamt begagna nu erbjudna tillfälle att så vidt ännu ske kan, åtminstone i pekuniärt afseende, göra kungliga buset, och i töljd deraf konungamakten, oberoonde af nycker och godtycke hos ledarne för den parlamentariska majoritet, som kommer atv bildas om den af mig fruktade omhvälfningen inträffar (talaren snöt sig och slulade). Ingen instämde. Bättre att vara den forste i Wimmerby än den andre i Stockholm. I bondeståndet expedierades också första hufvudtiteln i en handvänning; men två hedersgubbar resalverade sig mot det hastiga atgörandet.