Jag trodde då att hon blott låtsade sofva och att hon i verkligheten bevakade mig; men nu vet jag att hon sof. Omkring en timma efteråt hörde jag plötsligt ett svagt metalliskt ljud nere på gården nedunder. Jag blickade ut, men såg ingenting. Ljudet upprepades likväl — än mera ofta, än med långa mellanstunder. Slutligen tyckte jag mig i den djupa skuggan närmast den motsatta väggen upptäcka en figur som ibland stod upprätt, ibland lutad och böjande sig mot Jorden. Jag kunde dock blott helt obestämdt se de yttre konturerna af denna gestalt. Likt en blixt uppstod den tanken i mitt hufvud: De hålla på att reda min graf. Efter det första ögonblickets fasa, blef jag alldeles vild och sprang upp och ned i rummet, vridande händerna och uppsändande osammanhängande böner till himlen. Derefter smög sig ett lugn öfver mig, ett djupt forfärande lugn sådant som den menniskas, hvilken lemnar lifvet, hoppet och bekymren efter sig. Kort derefter hördes en sakta knackning på min dörr och derefter ännu en. Jag har aldrig kunnat fatta hvarför jag icke besvarade den. Hade jag gjort det och sålunda visat att jag var vaken skulle detta ha beseglat mitt öde. Jag stod midt i rummet och stirrade mot dörren väntande att få skåda jag vet ej hvilken samling af spöken.