Göteborgsposten – 30 november 1865, sida 2

Ai 9 tat om utmätningen, mia nu föreföll det mig som om jag hört det för manader sådan. Ni kan ej gå omkring på detta sätt, medan här finnas exekutionsbetjenter, vid dj —! Det är hela saken. Ga till ert rum Maud, å är ni en snäll flicka! Hon försökte att le, då han yttrade dessa ord med darrande, mjuk röst, allt för att lugna mig. Men på pannan hvilade ännu det dystra hotet, hans scende var likt en dödskalies och milaheten i hans röst var mera förf ligt än en annan mans srede. — Sesa, m:me, hor skull nu lugnt följa med er. Ni kan ro a, ifall ni behöiver hjelp. Lat det ej hända igen. — Kom, Maud, yttrade m:mo i det hon med handen fattade min arm. at oss gå min vän. Jag följde med, så undergifvet, att det kunna väcka förundran. Men man ku lika litet undra derpå, som derörver att starka karlar utan att göra motstand iata leda sig till galgen, tacka fangvaktarne för deras hoflighet och sjelfva biträda vid fästundet af snaran. Och likväl är det märkvärdigt att de icke kämpa en sista strid för sitt lif med dödsängestens hela energi, i stället för att så villigt och med kall blod uppgifva detsamma, Jag gick åtföljd af m:me uppför trappan likt en sömngangare. Jag påskyndade mina steg, da jag kom närmare till mitt rum. Jag steg in och ställde mig likt ett fantom vid fönstret, blickande ut å den mörka fyrkantiga gården. En smal skimrande fullmåne hängde på vinterhimlen, som var beströdd med stjernor Men dessa injagade hos mig blott fasa. De voro en härskara af grym: itbr