Göteborgsposten – 30 november 1865, sida 2

icke i ovisshet. Oh! om jag skall skiljas hädan, su tör Guds skull! skjut mig nu. — Ni var alltid besynnerlig, min niece, och jag börjar frukta att ni ej är klok, svarade han i samma stränga, iskalla ton. — 0, onkel! o är jag? Är jag galen? — Jag hoppas att ni ej är det, men ni maste bira er åt som en klok person, om ni vill atujuta en dyliks privilegier. Med fiagret pekande på mig vände han sig till m:me och yttrade i en ton af undertryckt vildhet. — Hvad är meningen med detta? harföre är hon här? M:me pratade flytande något svar på denna fraga, men för mig var alltsammans blott gällt buller. Min hela själ var koncentrerad kring min onkels person, inför hvilken jag stod i en om sitt lit bönfallandes persons vildaste dödsängest. Denna qväll var ryslig. Jag såg underliga gestalter liksom af skinande dimma, illistigt leende eller hånskrattande. De voro onda andar. — Intet ondt är ämnadt er, vid Gud, intet ondt skall ske er, yttrade min onkel, för första gängen häftigt upprörd. Madame har ju sagt er hvarför ni fött byta om rum? Ni berättade ju henne om exekutionsbetjenterna? tillade han med en ursinnig stampning i golivet, i det han vände sig till m:me, hvars i naselljud fortlöpande prat utgjorde liksom ett ackompagnement till hans yttranden. Hon hade verkligen för ett par timmar sedan berät