Göteborgsposten – 30 november 1865, sida 2

ma vittnen, nedskådande på mig i min ängest i kallt och otillgängligt majestät. Jag vinde mig om och satte mig ned lutande mitt hufvud i mina händer. Derefter reste jag mig plötsligt upp, ty jag erinrade mig nu, att onkel Silas rum befunnit sig i stor oordning och att på golfvet stodo en mängd kappsäckar och rerlalor. Hatttodral, paraply, öfverrockar, pelsar och hatsduxur, ult redo för en resa och sådant jag nyss på onkel Silas rum sett det, framträdde för min inbilliing och framkelhale nya tankegångar. Jag undrade: Skall han resa? Haru snart? Skall han föra mig härifrån och sätta mig på ctt därhus 7 Är jag — ur jag vansinnig! började jag tänka. Är allt detta en dröm eler är det verklighet. Jag erinrade mig huru en mager, höflig gentleman med grått hår och en svart sammetsviäst under vår resa steg in i var kupå och sade nagra ord till mig; huru m:me hviskade nagot till honom, hvarefter han mycket sakta mumlide Åh! höjde pa ögonbrynen och kastade en blick på mig. Han talade derefter ingenting till mig utan blott till m:me och vid nåsta station bar han sin hatt och sina ressaker i en annan kupk. Hade mime sagt honom att jag var vansinnig? Dessa rysliga galler! M:me alltid i mitt sällskap! De rysliga vinkar som onkel fällt! Mina egna hemska känslor! Allt detta gick rundtomkring i min hjerna liksom ett eldhjul. (Forts.)