Göteborgsposten – 29 november 1865, sida 2

fran Utlandet Det är till Tyskland man åter skall vända sig, för att följa schackdragen inom den eurupeiska diplomatien, hvilken börjar förete ett visst intresse. Det för dagen utmärkande inom densamma är Preussens isolerade stillning, hvilken Frankrike med England och Ryssland ensamt vilja till sin fördel begagna. Det var af hufvudsaklig vigt för Frankrike att till sig öfverdraga Österrike ur den preussiska alliansen. Man tror nu, att det lyckats, fastän man bör afvakta tiden, för att se, om förhoppningarne bli bekräftade. Under Bismarcks vistande i Frankrike gjorde han allt hvad han kunde, för att ruinera Österrikes kredit derstädes och framhöll ständigt detta ands bankruttmessiga ställning. Att detta måste harma Österrike, var naturligt, och det slår så mycket mera i ögonen som det är genom franska regeringens ofliciösa medversan Osterrike nu fått sitt nya upptaget i Paris, sedan det förut förgäfves vändt sig till her! in. Och likväl var Österrike Preussens allierade i att tillfoga Frankrikes gamla förrundsvän, Danmark, ett hårdt nederlag. De transka tidningarne söka tillochmed, att framställa Österrikes finansiella tillstånd i den måjligast bästa dager, och vilja äfven sätta patriotismen i rörelse, i det de anföra såsom ett vittnesbörd på franska penningemarknadens priedominerande ställning, att Paris mer och mer blir centralpunkten för de stora lånen, under det man förut vände sig till London. Tillika tramhålles just, att Österrikiska lånets åvägabringande i Frankrike skall vara en förödmjukelse för Preussen, som ständigt yfts öfver Österrikos svaga kredit. Det är naturligt, att denna stora skiljnad i uppförandet mot Österrike blifvit af återverkan på dettas position i den nu pågående statsgrupperingen inom Europa. Det är i sörvecklingen med Frankfurt som Österrike genom en bakslug politik öfverlistat Preussen och låter denna fråga framstå som ett medium till skiljsmessa från denne allierade, på samma gång det genom henne vill draga till sig det öfriga Tyskland. Preussen vill, att Osterrike och Preussen skola i föreuing skrida in mot den uppstudsiga fristaden Frankfurt samt låta dettas senat känna deras maktutan förbundsdagens inblandning. Denna uppfattning bestrides af Österrike, som icke vill medgifva, att Frankfurt såsom förbundsdagens säte befinner sig i ett undantagsförhållande, utan tvärtom vill bevisa, att fristaden befinner sig på lika fot med alla öfriga förbundsstater och såsom fullständigt suverän stat är i besittning af samma rättigheter. Preussen beskyllar dessutom Frankfurt för ett fel, hvartill det sjelt gjort sig skyldigt, alldenstund det icke inom sitt område förbjudit hällandet af nationalföreningens sammanträden, i hvilka alla tyska länder varit representerade. Den, som i ett fall handlar på detta sält, frånsäger sig sjelf rätten att uppträda i liknande fall mot en annan förbundsstat, och Österrike anser dessutom, att begagnandet af makt här ej skulle medföra annat, än en förbittrad stämning inom hela Tyskland. Den enda riktiga vägen skall derför vara åvägabringandet al ett förbundsbeslut. Skall saken läggas i förbundets hand, protesterar Österrike på det allvarligaste emot, att åtgärder endast vidtagas mot Frankfurt, men vill, att det eventuela beslutet skall ha en fullkomligt allmän karakter och tillämpas på alla förbundsländer, antingen man företager en revision af 1864 irs lag eller förslag göras om ett alldeles nytt lån. bå Österrike på detta sätt talar om, att förbuudslagarne böra respekteras al de stora såval som de små, och tager till orda för et förbundsbeslut, som skulle vara lika mycket riktadt mot Preussen som Frankfurt, är det naturligt, att någon törändring inträdt i dess hållning. La France antyder — ehuru antagligen förhastadt —, att jorhållandet emellan de våda tyska stormakterna närmar sig till ett Afhrafft I dan Adinlamat el a färhndelsen Da