Göteborgsposten – 28 november 1865, sida 3

ma, men mildare, frommare med tiden. Det skarpa har dunstat bort; det hela är mycket förnöjsamt. Dagarne gå och dagarne komma, alltjemt framåt mot klarhet och glädje, och så, ja, det har sagts och skrifvits, så kommer en dag, då det är förbi med mig, och alldeles icke förbil jag skall rifvas ned, för att åter resa mig ny och bättre, jag skall upphöra och likväl fortfara att vara tilll bli en helt annan och likväl densamma! det är mig svårt att fatta, huru upplyst jag än är af sol, måne, stearin, tran och talg! Mitt gamla timmer och murverk skall åter höja sig ur gruset! Jag vill hoppas, att jag får behålla de gamla tankarne: far i qvarnen, mor, stora och små, familjen, den jag kallar det hela, en och likväl så många, hela tankekompaniet, ty det kan jag icke undvara! och jag må ju äfven blifva mig sjelf, med qvarn i bröstet, vingar på kufvudet, altan kring magen, annars kan jag icko känna mig sjelf, och de andra kunna ju icke heller känna mig och säga: der ha vi ju väderqvarnen på backen, stolt att se, men alldeles icke stolt! Så sade väderqvarnen, den sade mycket mera, men detta var det vigtigaste. Och dagarne komm och dagarne gingo, och den yttersta var den sista. Qvarnen fattade eld; lågorna höjde sig, slogo ut, slogo in, slickade bjelkar och bräder, ato upp dem. Qvarnen föll, der fanns blott en askhög qvar; röken dref hän öfver brandstället, vinden bar bort honvm. Hvad lefvande som funnits i qvarnen blef qvar, det led ej något af denna händelse, det vann på densamma. Mjolnaresamiljen, eu själ, manga tankar och bkväl endast en, fick sig en ny, en vacker qvarmhrarmed den kunde vara gagnad, den liknade alldeles den gamla; man sade: der står ju väderqvarnen på backen, stolt att se! Men denna var bätre inrätmera tidsenlig, ty det går framåt. Det gamla timret, som var maskstunget och öfverarager med svampar, låg i aska; den qvarnkroppen resie åter, såsom qvarnen trott; den tolkade det alldeles efter bokstafven, och man skall ej tyda allting alldeles elter bokstafven!