Göteborgsposten – 28 november 1865, sida 1

olycksbadande blick, likt en trollqvinna läsande framtideu i mitt ansigte. — Godt, kanhända ni vara det — huru jag kunna säga det? kanhända er onkel vansinnig — kanhända ni vansinnig. Ni alltid varit min fiende — hvarföre skulle jag bry mig om det? Åter började jag ångestfullt bönfalla om hennes hjelp. — Jag ej ha något förtroende för er, lilla Maud; ni vara eu liten elak varelse — petite traitresse! Tänk efter, om ni kan, huru ni alltid behandlat stackars madame. Ni försökt ruiner, mig — ni konspirerat med de elaka domestikerna på Knowl för att skada mig, och ni vänta jag nu ta ert parti! Ni aldrig ville lyssna till mig — ni aldrig hade förbarmande för mig — ni hjelpt till att jaga bort mig från ort hus som en varg. Nåväl, hvad kan ni nu vänta af mig? Bah! Detta förskräckliga bah, uttaladt i en ton af föraktfullt hån. ljöd i mina öron som ett äskslag. — Jag säger er ni vara vansinnig, petite insolente, som kunna förmoda jag skulle ha medlidande med er, mer än den stackars haren skulle ha medlidande med hunden — mer än fågeln som undkommit skulle älska sagelfängaren. Jag ej böra bry mig derom. Det vara er tur att lida. Lägg er ned på er bädd der och lid i lugn.