Göteborgsposten – 27 november 1865, sida 2

blicket en sådan tanka. IIon satte brickan hastigt ned på golfvet bredvid tröskeln och låste dörren. Min andel i frukosten var litet the; men m:mes matsmältning oroades sällan af hennes sympatier och hon ät glupskt. Under denna process uppstod alltid en i hennes sällskap ovanlig tystnad. Men da måltiden var slut förslog hon en rekognoscering, föregifvande mycken ovisshet huruvida min onkel blitvit arresterad eller icke. — Och i händelse den stackars gamle gentlemannen blir satt i fängelse hvart skola vi resa, min söta Maud — till Knowl eller Elverston? Det maste ni bestämma. Och så försvann hon, åter vridande om nyckeln i läset. Hon brukade, då hon låste in sig sje f i ett rum, att låta nyckeln sitta qvar, och denna vana gjorde att hon nu gjorde pa samma sätt. Med tungt hjerta fullbordade jag min enkla toalett, hela tiden undrande huru mycket af m:mes historia som kunde vara sannt och huru mycket, om något, var sannt. Jag sag derefter ut på den ruskiga garden nedanför mitt fönster der den lag i djup fuktig skugga och tänkte: uru skulle en mördare ha kunnat klättra upp till denna höjd och intränga så ljudlöst, att han ej väckte den slumrande spelaren. Och så finnes det ju galler för fönstren; huru daraktig jag varit som haft nagot att invända mot dem och den säkerhet de erbjödo. Jag ansträngde mig för att lugna mig och hålla ifrån mig ala hemska misstankar. Men jag kunde ej luta bli att önska det rummet legat åt husets fagad ocli utsigt. Der jag nu stod vid fönstret fördjupad i mina farhå