Göteborgsposten – 27 november 1865, sida 2

— Verhe-lijen! utropade m:me med mycken emphasis: och som det tycktes högst förvånad. De berätta mig emellertid der nere hvad jag nu säga er, då jag sragade efter sköltet. Lät mig se. Och madame steg upp på en stol och verkställde med stor nyfikenhet sin undersökning. Hon kunde dock ej komma ölverens med mig om arbetets första datum. Jag tror ej att det finnes något så retsamt som det slags falskhet, hvilken latsar att icke se hvad som är alldeias J åtagligt. — Vill ni verkligen påstå, m:me, att ni anser dessa skrufvar och mejselhugg vara 40 år gamla? — Huru kunna säga det, barn. Hvad betyda om fyrtio eller blott fjorton år. Bat! Vi andra ting ha att tänka jå. Dessa otäcka karlar! Jag vara glad att se lås och rigel åtminstone sör vårt rum, för att halla sadane karlar ute. I detta ögonklick hördes en knackning på dörren. Madames nasala å ögonblick besvarade genast signalen. Hon öppnade dörren sakta och stack ut bufvudet. — Åh, allt rätt. Gå härifrån. Ingenting vidare. Ga. — Hvem är der? ropade jag. — Håll munnen! yttrade m:me befallande til den besökande, hvars röst jag tyckte mig igenkänna, — gå er väg. Madame glad ut genom dörren, hvilken hon låste efter sig. Denna gang kom hon dock tillbaka bärande en bricka med frukost. Jag tror hon föreställde sig att jag kanhända skulle försöka att gifva mig på flykten, men jag hade ej för ögon