Göteborgsposten – 25 november 1865, sida 2

Från V ilandel. Det börjar se litet brokigt ut i verlden nu igen. Kyssland är åter framme på arenan, och då det visar sig, är man berättigad att lyssna och lyssnar mycket uppmärksamt till hviskningarne från kabinetten, ty den vägen går ännu alltjemt allherskaren vid Neva. Han har ännu icke lärt sig att vandra den stig, som folkens opinion utpekar. Det lönar mödan, att se hvar den ryska politiken sticker ut sina känslohorn — och eget nog vi se dem i förening med den danske konungens vänner. Men må Köln. Zeit. tala. Detta blad säger nemligen genom en korrespondent i Berlin: Isär tyckes nu uppgöras en märklig intrig, hvilken, så vidt den angår Ryssland, står i sällsam motsats till den reserverade håällning som Petersburgerkabinettet i frågan om hertigdömena sedan en längre tid tillbaka med sådan ifver velat bära i dagen. Man säger mig, att det är frågan om ett förslag, uvilket man vant sig vid att anse tillhöra en tör längesedan öfvervunnen ståndpunkt. Man söker äter uppväcka det begratna projektet om hertigdömenas personalunion med Danmark, och jag tror, att det skall vara tör eder al intresse, att erfara något härom. Det är eder helt säkort icke obekant, att det var konung Christian IX af Danmark personligen, som ännu vid tiden för londonerkonferensen krampaktigt gripit fast vid personalunionens rata morgana. Dagarne vid Dyppel och Als tycktes dock för altid hafva ryckt honom rån den dagordningen; men plötsligt dyker den ester så lång tidrymd åter upp. Ryska uflytanden, hvilka till omedelbar bakgrund ha ryske gesanten i Berlin, hr Oubril, bemöda sig om, att ånyo törskaslu denna ståndpunkt ott berättigande, hvilket man sedan mer än ett år förvägrat den. Dessa bemödanden bli synnerhet misstänkta genom de personlighever, hvilka ombetrotts med att understödja dem, och det är dervid isynnerhet den bekante Molzen från Köpenhamn, hvars kännedow i nyntväsendet nu älven omfattar ryska rubler. Jag kan visserligen icke säga, hvad intresse vårt utrikeskabmett har, att lyssna till dessa åsigters spräkrör; men i det man tagit notis om Oåterrikes förklaring, att det f. n. rådande provisoriet kan i längden bli oinskränkt, och att man aldrig bör tänka på en törsäljning af Österrikes medbesittningsrätt, tyckes man i ett ögonblick af missmod hafva sagt ull sig sjelf, att sakerna ej kunde förbli i sin närvarande ställning, att man icke kan se något slut på saken och att det kanske derför core bäst, alt slutligen ingå på planen om en personalnnion. Men om gretve Bismarck än skenbart lyssnat till hrr Oubrils och Molzens hviskningar, så säger dock sunda menniskoförståndet, att vägen från lyssna till handla ir mycket längre, än den från bägarens rand till läppene. Från Italien skritves, att Victor Emanuel under sitt vistande i Neapel emottog en deputation af arbetare och dervid gat dem ett svar, som gjorde hans popularitet ännu större, Sedan han tryckt alla arbetarnes händer, yttrade han: NMina vänner, det är mig kärt, att emottaga edra goda önskningar. Hvad det nationala verket angår, skall jag sjelf utföra det, hvad det än kostar. Vi besiana oss på vägen till Rom. Venedig skall kräfva blod och penningar, och j och jag skola vara redo att offra båda delar. Vietor Emanuel har således i detta svar likasom i trontalet (Åvi mäste lemna det nationala verket fulltärdigt till våra efterkommande) motsagt ryktet om, att han tänkte nedlägga kronan. IIans uppträdande i Neapel bidrog till att han mottogs