Göteborgsposten – 25 november 1865, sida 1

— rm —— — — r rådande, och som gör att allt annat — utm affärerna förstås — för den vigtiga frågan såst träda i bakgrunden. I salongen, på chweizeriet, i gathörnen, på bröllop, barndop ch begratningar, öfver allt samma tema med ariationer i oändlighet. Det der kan möjlien bli en emula långtrådigt i längden, men let bevisar dock att nationen i sin helhet änner och inger att det här gäller en lifsråga. Det kan väl möjligen hända att icke var och en at alla dessa 2politiska kannstövare gjort sig ett fullkomligt klart begrepp m alla detaljerna i det nya representationsörslaget, men detta hos Nordbon ovanliga och ramför allt allmänna politiska lit, som nu förspörjes, vittnar dock tillräckligt derom, att en ötvertygelse dock är klar tör hvarjom och enom, det nemligen att den nuvarande representationen är utdömd, att hvad förmultnadt är. skall och bör ramla. Se så der ja — minsann äro vi icke nu i sarten igen. Det år bäst att sluta upp medan ännu tid är, innan ämnet fört oss alltför långt och innan någon sarkastisk anmärkare kanske mot oss rikta en invokation, i samma stil som den, hvarmed den celobre upphofsmannen till det enillrika och i motionärens eget tycke säkerligen oement qvicka förslaget (oh, hvilken fin dritt med packet !) om mrättandet af en statsrådskasern, frih. Claes Rudolf Cederström, en gång helsados ofter ett längre föredrag på Riddarhuset: I den rika vältalighetskrans, som den föregåonde talaren presenterat ridderskapet och adeln, finnas församlade alla retorikens praktfullaste blommor; man söker likväl såtängt deribland — den blyga penseen! Slut derföre med politiken för i dag, hvar och en uppriktig sosterlandsvän instämmer säkerligen i alla fall med oss i den glada förhoppningen, att liksom vi förut ega en 4:de November att med glädje högtidlighålla, den 4:de December måtte blifva den i svenska folkets häfder, sedan sekler, minnesvärdaste dag. Vi letva för öfrigt under temperaturoch väderleksförhållanden, som skulle förtjusa en med spleen bekajad londonare och understundom råder midt på dagen ett sådant mörker att man på flera ställen är nödsakad att tända ljus. Från Navigations-skolans signalstång glöda i natten bemska eldröda tecken och under loppet af thorsdagen attecknade sig både qvadraten och triangeln mot den gråduskiga hösthimlen, allt förebud som häntyda på att vi, som vanligt, i slutet af denna månad kunna förvänta oss en mindre treflig urladdning af olomenternas raseri. Men ack, hvad klaga vi väl öfver, vi som kunna, om också genomvåta som tuppar (ty paraplyer med stålställ duga nu platt icke i stormväder och oaktadt årets ovanliga tillförsel af hvalfisk, står arti keln hvalfiskben ännu högt i pris), draga 0ss tillbaka inom fyra väggar och vid en litvande brasa lyssna till dånet och tjutet derute; egnom snarare en tanke åt de arma som på det skummande hafvet vanmäktigt kämpa om sina lif, som fåfängt spana efter hjelpen i sjerran och som då de rikta sina blickar mot höjden kanske icke ens kunna upptäcka en vänlig stjerna på det dystra, nattsvarta hvalf som hänger likt ett bårtäcke öfver de sräsande vågor, hvilka snart skola för alltid sluta sig tillsammans öfver varelser, hvilka kanske nyss, krattiga och törhoppningsfulla, anträdde återresan vill ett älskadt och efterlängtadt hem! Oaktadt de stormiga tiderna råder ännu I mycket lif vid vår Skeppsbro. En och annan af ångbätskaptenernas ålskvärda och trefliga slägte har visserligen lagt upp för vintern, men ännu komma och gå ångbåtar dagligen och den ena lasten etter den andra lossas trån ståtliga seglare, hvilka lyckligt lupit in i hamnen. Snart kommer väl dock vintern till stor förtret för aflarsmannen, för sävidt han icke på samma gång är medlem i G. S.K. och lägger sin kylande hand på de gungande vågorna såvida neml. inte, hvilket också skulle kunna hända, vi i år få nöja oss med en s.k. blötvinter. Är det otrefligt utom hus, så är det deremot så mycket angenämare inom, att dönia ar de talrikt eklärerade väningarne, bakom