Göteborgsposten – 24 november 1865, sida 2

det ett hotell? Det är just likt, det är den inre garden på Bartram-Ilaugh. Mallame slog sina bada händer tillsammans, gjorde ett fantastiskt chasse pa golfvet, utbröt i ett skratt med ett niisljud, nagot liknande skriket af en papegoja, och yttrade derpa: — Nåvil, söta Maud, är icke präktigt skälmstycke; Jag var så ytterligt förvirrad att jag blott kunde skäda omkring mig under sanig tystnad — en syn som kom m:me att förnya sina skrattsalvor. — Vi äro på Bariram-Haugh! upprepade jag ytterligt förblustad. Huru har detta tillgatt? Jag fick intet armat svar än förnyadt skratt och en representation af dessa blocksbergsdansar, i hvilka hon excellerade. — Är det ett misstag, eller ej? — Naturligtvis. Bartram-IIaugh vara så likt Dover såsom alla filosofer veta. Jag satte mig nel under fullkomlig tystnad, blickade ut på den mörka, af höga väggar omgifna gården och försökte att fatta meningen med allt detta. — Godt, m:me, jag hoppas ni är i stånd att öfvertyga min onkel om er trohet och klokhet. Men för mig synes det som skulle hans penningar ha blifvit illa användar och hans föreskrifter allt annat än väl iakttagna. — Ha, ha! bry er icke derom; jag tror att han skall förlåta mig, skrattade madame. Hennes ton förskräckte mig. Jag började med en obestämd men öfverväldigande känsla af fasa att tro det hon