Göteborgsposten – 21 november 1865, sida 2

ligen kommo vi in i vart rum som var försedt med tvenne sängar. Jag skulle gerna ha velat vara allena, men jag var för trött och nedslagen för att bry mig om nagonting. Vid thåbordet antog madames glädtighet allt större dimensioner. Ilon liknade en jätte som haller på att förfriska sig, och under tiden pratade hon och sjöng. Da hon såg att jag var sömnig rådde hon mig at va till sängs, medan hon sprang öfver gatan för att raka sin gamla goda vin, madomoiselle St. Eloi, som Säkert skulle s vara uppe, och skulle bli stött om hon ej finge ett aldrig sa kort besök Jag brydde mig litet om hvad hon gjorde och var glad att bli af med henne, om än aldrig så kort stund, samt var för öfrigt redan nära nog halfsofvande. Jag sag henne, jag vet icke huru längt senare, stöka omkring i rummet, likt en gestalt i en dröm. Hon höll då på att kläda af sig. Följande morgon frukosterade hon på sängen, och jag hade nöjet att få äta allena i värt förmak. Jag började undra på de få ledsamheter jag ännu haft i hennes Sillskap och spekulera på utsigter att göra min resa temligen lugnt. Vär värdinna uppoffrade åt mig fem minuter af sin dyrbara tid. Hennes tal rörde hufvudsakligen nunnor och kloster samt hennes gamla bekantskap med madame. Det förekom mig som om hon någon tid drifvit ett s yrke, utan tvifvel indrägtigt nog, med att eskortera unga damer till uppfostringsanstalter på kontinenten; och ehuru jag då