Göteborgsposten – 21 november 1865, sida 2

Det var en egenhet hos henne att närhelst hon hade nagonting på hjertat som verkligen förorsakade henne oro eller bryderi, så syntes hennes ansigte ej dystert eller bekymradt som andra menniskors bruka göra under sådana förhallanden, utan erhöll blott ett mera elakt uttryck. Hennes stora mun sammanpressades och mungiporna drogos nedat, hennes ögon lyste med en ondskefull glans. Slutligen yttrade hon plötsligt: — Är ni tacksam då man visa er tjenster, Maud? — Jag hoppas det, madame, svarade jag. — Och huru ni visa er tacksamhet? Skulle ni, till exempel, vilja göra mycket för en person som löpa risque för er skull? Det föll mig in att hon ville utforska mig rörande stackars Meg IIawkes, hvars trohet jag aldrig betviflat, oaktadt hennes älskare Tom Brice begatt ett sådant förräderi mot mig. Jag blef derföre med ens försigtig och förbehållsam. — Tack vare himlen vet jag ej att något tillfälle till en sådan tjenst skulle kunna gifvas, m:me, svarade jag. Huru skulle någon för närvarande kunna göra mig någon sådan tjenst som vore underkastad fara? Hvad menar ni? — Tycker ni, till exempel, om resa till pensionen i Frankrike? Skulle ni ej tycka bättre om annat arrangement? — Naturligtvis finnes det andra arrangementer som jag skulle tycka bättre om; men jag inser ej hvad det tjenar till att tala om dem; de komma ej att vidtagas, svarade jag.