Göteborgsposten – 21 november 1865, sida 2

ej alldeles förstod den ton i hvilken hon talade till mig, tänkte jag ofta etterat att madame framställt mig såsom on ung Person bestämd för nunnans heliga kall. När hon gått satt jag en stund sorglöst blickande ut genom fönstret och sag ett och annat ekipage köra förbi, samt då och då en fashionabel fotgängare. Jag undrade om denna lugna gata verkligen kunde vara en at pulsådrorna så nära hjertat af den bullrande hufvudstaden. Jag tror att mina nerver mäste ha varit mycket förslappade för tillfället, ty jag kände mig fulll komligt likgiltig för allt det nya och nde rbara i den verld, som omgaf mig, och skulle ej på något vilkor ha velat lemna min lugna plats vid fönstret för att fara ut och bese de praktfulla gator och palatser som omgafvo mig och hvilka jag ännu ej skadat. Klockan var ett innan madame åter infann sig hos mig. Hon skulle föret: en spatsertur, men då hon fann or mig vid den tröga sinnestämning i hvilken jag var, visade hon sig ej enträgen att jag skulle åtfölja henne, utan tvifvel ganska nöjd att bli mig qvitt. Da vi intagit vart thå på aftonen och suto allena i värt rum, underhöll hon mig med en mycket besynnerlig konversation, hvars mening da ej kunde f fatta, men som sedan af de händelser som följde ocköll en temligen tydlig förklaring. Tva eller tre gånger under denna dag tycktes madame stå 1 begrepp att säga någonting af mycket stor vigt, under det hon forskande betraktade mig med sina svarta elaka ögon.