Göteborgsposten – 21 november 1865, sida 1

traktade det landskap jag lemnade efter mig, de jättelika träden, den palats slika, vördnadsbjudande herrebyggnaden. Stridiga känslor, än ljufva än bittra, blandades om hvarandra i mina drönmerier. Hade jag varit för härd och misstänksum mot innevanarne i detta min familjs gamla hus? Var min onkel med rätta missnöjd? Skulle jag nagonsin mera komma att deltaga i de angenäma 22 Som dem Milly och företagit i så vilda och sköna skogar jag lemni ade bakom mig? Och der vid den sista skymten af Bartram såg jag äfven Mary Quince stå och blicka efter mig. Åter flöto mina tårar. Jag viftade min näsduk genom vagnsfönstret — och nu gömde muren kring parken allt för min syn. Med hastig fart passer rade vi den djupa trädbeväxta halvägen som bar en ravins klippiga karakter, och då härnäst vägen lopp ut i det fria, var BartramHaugh en dunkel massa at träd och skorstenar. Inom fa minuter voro vi på stationen.