Göteborgsposten – 21 november 1865, sida 1

F— wWAWA. — — — — cände villigt friherre De Geers utmärkta förnåga, hans lugn, hans logiska bevisföring och hnans humanitet. Grefve Hamiltons anmärkningar mot förslaget voro alltigenom hällna i len fina diplomatiska ton, som är honom egen. Han förifrado sig aldrig, men man spårade öfverallt huru i djupet af hans hjerta vreden mot den nuvarande ministeren svallade. Det är klart att Hera andra talare uppträdde pro contra, talare som ville göra sig bemärkta bland de konservativa, så väl som bland de liberala. De konservativas nyss omförmälda möte beramades afsigtligt före de liberalas, för att minska verkningarne af det senare. Med anledning af det till i Lördags utsatta riksdagsmannavalet för hufvudstadens törsta valkrets ha äfven möten hållits, ett offentligt, ert enskildt. Det förra på Börsen, efter utfärdad kallelse i tidningarne af hrr Hjerta och Rinman — det senare efter budskickning af fabrikörerna Almgren och Lundin på en källare der sexa serverades af inbjudarne. Vid det förra föreslog grosshandlaren Schartau till riksdagsman v. häradshöfd. Dufva, fastän han uttryckligen och enträget begärt att ej komma i tråga. IIr Sohlman, Attonbladets redaktör, föreslog med anledning deraf handlanden Ditzinger, som vid två föregående riksdagar varit kretsens representant. Men hr Sohlman uppmanade derjemte de närvarande att uppställa flera kandidater, då kändt var att bearbetningar i tysthet egde rum för en tredje kandidat, hvars lämplighet kunde diskuteras om han blef uppställd. Men då tog hr Schartau med stigande hetta till ordet och mente att genom uppställande af flera kandidater föranleddes blott splittring. — På källaresammankomsten uppställdes och kreerades som kandidat professor Wilander, pro tektionisternas och följaktligen Dagligt Allehandas ille faciet. Hr Wilander tillhör den kategori af kandidater, som icke kan uppställas offentligt. Ian är ett slags mystifax. Misstänksamt föreföll det, att ehuru hr Schartau är nära förbunden med hr Wilander och alltid velat ha honom till riksdagman — så uppställdes han dock ej af hr Schartau på Börsmötet. Man tror att närmaste meningen med den senares förord för hr Dufva egentligen varit, att rösterna vid det definitiva valet skulle splittras mellan hrr Dutva, Ditzinger och Wilander, så att den senare kunde slinkas in Men härmed må nu förhållandet varit hurudant som helst — hr Wilander, som så gerna ville bli riksdagsman, gick miste om förtroendet, orh hr Dutva, som ej ettersträfvat det, fick det och måste nu inträda i borgareständet. Han är en man med ganska vidsträckta insigter och med stor arbetsförmåga. Hans politiska åsigter äro icke kända, men jag tror bestämdt att han ingalunda i representationslågan har lust att sälla sig till de tre vise männen i borgarståndet, som alls icke kunna tördraga nämnde törslag. Emellertid är det missöde som nu senast drabbat hr Wilander ganska upplysande i ett alseende. Det var genom att kittla hufvudstadens handtverkares fåfänga, som det lyckades protektionisterna att få kopparslagaren Brinck och kakelugnsmakaren Pettersson valda till riksdagsmän. Men det lyckades icke protektionisterna att få plats för sin tredje kandidat. IIandtverkarne småskämmas redan för de två valen: instinkten säger dem, att de dervid gått andras ärenden, och beträmjat andras intressen, och oaktadt sidensabrikören Almgren och lädorsabrikören Lundin användt alla upptänkliga medel för att inverka på rvindustriidkarne till förmån för hr Wilander, har det ändå icke tagit skruf. I gårdagens ståndsplena passerade intet af särdeles intresse. Otverallt upptogs tiden med remitterandet af motioner, deraf somliga sockrades andra saltades. i borgareståndet med några rösters ölvervigt.