Göteborgsposten – 21 november 1865, sida 1

aldrig förbittrade utom af den qvinna som satt bredvid mig. Under lyckligare omständigheter skulle jag vid min då ännu tidqiga alder ha varit alldeles vild af glädje, då jag för första gången inträdde i London. Men det svarta bekymret satt bredvid mig, med sin bleka hand i min: en varnande röst, hvars ord jag icke kunde höra, ljöd alltid i mitt öra. Vi åkte genom London, omgifna af skimrande gaslugor, mot Westend, och för en kort stund besegrades min modlöshet af nyfikenheten, och jag tittade ifrigt ut genom fönstret, medan madame, som trots vår långa jernvägsresas mödor var vid godt lynne, skrek i mitt öra små topografiska underrättelset, ty London var en bok i hvilken hon var väl beläst. Detta är Euston-square, mitt barn — Russell-square. Se, der är operahuset — Her Majestys teater. Se huru mycket vagnar som vänta — och så fortsatte hon tills vi slutligen kommo till en träng gata, hvilken hon sade mig vara nära Piccadilly. I detsamma körde vi upp framför ett privat hus, såsom det föreföll mig — ett samiljehotell — och jag var glad att få ro. Uttröttad på det egendomliga sätt som man blir geigsresor, neddammad, frusen, med värkande ögon, nom jernvi steg jag tigande uppför trapporna. Vår pratsamma och betiga dinna gick framför oss och berättade sin ofta förtäljda historia om huset, dess ädle egare i forna tider, och huru dessa eleganta rum hvarje år under parlamentssessionen upptogos af biskopen i Rochet on Copeley. Slut