Göteborgsposten – 18 november 1865, sida 2

rstugan. Som hon ej såg någon der, steg hon försigigt uppför trapporna. Hon passerade igenom det förut omtalta stora galleriet, stannade ett ögonblick vid korszalleriet för att draga sig till minnes de anvisningar hon sart af mig rörande den riktning hon hade att följa, samt följde derefter, i enlighet med dessa anvisningar, Passagen åt venster. Der finnas dörrar vid hvarje sida, och hon hade glömt att fråga mig på hvilkendera sidan m:mes var. Hon öppnade åtskilliga. I ett rum blef hon förskräckt af en läderlapp som nära nog släckt ut ljuset för henne med tläkten från sina vingar. Hon gick litet framåt, stannade och började förlora modet i den dystra ensligheten, då hon plötsligt nagra dörrar längre bort tyckte sig höra m:mes röst. Hon berättade att hon knackade på dörren, men då hon ej erhöll något svar och fortfarande hörde m:me tala derinnanför öp nade hon densamma. Der stod ett ljus på kaminhällen, och ett annat i en lykta brann nära fönstret. Madame talade fort och ifrigt, med ansigtet vändt mot fönstret, som var nertaget från sina gångjern; Dickon Hawkes, mannen med träbenet, stödde det med ens handen, osäkert lutadt som det stod mot ena hörnet af sonsternischen. En tredje person, i en till hakan hopkniäppt syrtut, stod med en bundt verktyg under armen likt en giasmåstare, och med tyst fasa igeukände hon tydligt Dudley Ruthyn. — Det var han, miss, så säkert som jag sitter här. Emellertid höllo de sig tysta, och deras tre par ögon riktades mot mig. Jag vet icke hvad det var som gjorde