Göteborgsposten – 18 november 1865, sida 2

kläderna hopade omkring mig, så att jag blott hade ett litet hål att se igenom. Slutligen öp nades dörren sakta. — Hvem är der? ropade jag i ytterligheten af min fasa, väntande jag vet icke hvem. — Jug, miss! hviskade till min outsägliga tröst Mary Quiuce, och med ett forvirradt och blekt ansigt: smög Mary Quince, med det sladdrande ljuset i handen, in i rummet och tilläste dörren etter sig. Jag vet cj huru det skedde, men i näs a ögonblick stod jag sida vid sida med Mary på golfvet, hållande i henne med båda händer. — Mary, du är förskräckt; hvad i himlans namn är få färde, ropade jag. — Nej, miss, icke mycket, svarade Mary svagt. — Jag ser det i ditt ansigte. Hvad ar de — Lat mg sitta ned, miss. Jag vil berätta hvad Jag sås, men jag är litet mott. Mary satte sig ned vid sängen. — Ligg er, miss, ni blir kall. Lägg er och jag skall berätta det. Det är ej mycket. Jag lade mig, och blickande in i Marys förskräckta ansigte erfor jag en motsvarande fasa. — För himlens skull, Mary, hvad är det? Hon försäkrade mig ater, utt det icke var mycketoch gaf mig derefter en oredig berattelse om jöhjande händelse : Sedan hon tillslutit dörren till mitt rum, lyfte hon upp ljuset öfver sitt hufvud och tog en öfversigt öfver