Göteborgsposten – 17 november 1865, sida 2

nings utlåtande öfver asfkortningslängden alm stadens kommunalutskylder för är 1864. Be fal redningen hade anmärkt flera fall, då persori ner såsom utfattiga erhållit askortning från to dessa utskylder, oaktadt de dels egt fastig-sa heter dels annan förmögenhet. Så hade enju enka aflidit år 1863 och i afkortningslängden i uppgifvits vara dd utan tillgång. Vid bouppteckningen hade dock hennes esterlemnade förmögenhet uppskattats till öfver 18,000 rdr o. 8 v. — Stadsfullmäktige beslutade på förslag af hr Philipsson, att återremittera afkortningslängden till magistraten med anmodan att öfverlemna densamma till vederb. exekutorer för ny behandling, äfvensom, på förslag af hr Berger, att i remissen skulle uttryckas, att då af afkortningslängden tramgår, att indrifningen at restantierna ej skett med en noggranhet på hvilken kan grundas ett omdöme derom att afkortningslängden i dess helhet kan godkännas, så böra för framtiden sådane åtgärder vidtagas att ej andra personer än de som verkligen sakna tillgång undgå kommunalutskyldernas inbetalande. Sedan ärendena för dagen sålunda blifvit afgjorde, inlemnade hr Blomstrand ett nytt törslag till reglering af IIagaheden. Förssaget ötverlemnades efier en temligen häftig debatt till den gamla beredningen för stadens utvidgning och försköning. Hr Berger föreslog att tvenne personer skulle ytterligare inväljas i denna komitå, men då votering härom begärdes och företogs, befunnos fullmäktige ej vara tillstädes i tillräckligt antal för besluts fattande, hvarföre sammanträdet upplöstes omkring kl. 2 2 e. m. Reformadressen. Justeringen af den beslutade reformadressen, hvilken blifvit uppsatt af en redaktionskomit6, egde rum i går afton. En nästan ännu talrikare och mera entusiastisk församling än den, som beslutade adressen, var dervid närvarande. — Hr J. J. Ek man uppläste adressen, hvilken var af följande innehåll: Eders Excellens! Vid annalkande af den stund, i hvilken Rikets Ständer skola afgöra det af H. M:t Konungen framlagda förslag till ombildning al svenska nationalrepresentationen, framstår i det klaraste ljus hela betydelsen för fäderneslandet af den sanning, att det i nationernas lif gifves ögonblick, hvilka icke, utan oberäkneliga följder för framtiden, kunna lemnas obegagnade. Detta förslag till afslutande af en sedan öfver ett hallt sekel tillbaka pågående författningsstrid har, under tiden sedan det atgals, blifvit mer och mer kändt för svenska folket, som uti förslagets upphöjande till grundlag ser en säker borgen för den innerliga samverkan mellan de båda statsmakterna, hvarförutan konstitutionelt statsskick icke kan upptylla sitt ändamål. Ett folk, som från hedenhös älskat och värnat sin frihet, måste, med fosterlandskärlekens hela värma, omfatta det förslag, hvilket, i full öfverensstämmelse med folkets historaka utveckling, hvilar på rättvisans och den sanna medborgerlighetens fasta grundval och derjemte på ett enkelt och tilltredsställande sätt löser de invecklade frågor, som vid omgestaltning af en nationalrepresentation äro oundvikliga. Göteborgs stads innevånare hafva förut vid särskilda tillfällen högt uttalat sina åsigter om det hvilande förslaget; och, då de nu åter slutit sig tillsammans, för att yttra sig, hafva de dertill manats mindre af önskan att upprepa dessa oförändrade äsigter, hvilkas riktighet, bekräftad af statsmån och vetenskapsmin, ligger för öppen dager, än af djup oro för de vådliga följder för fosterlandet, som måste inträffa, om, det Gud förbjude! förslaget skulle vid denna riksdag förkastas. Tre år hafva snart gått till ända, sedan de nya kommunalinstitutionerna infördes. Under denna tid har, till allmän belåtenhet, arbetet med nedbrytandet af skrankorna mellan olika klasser blifvit fortsatt, med så rastlös ifxver, att den efterlängtade stund icke synes vara aflägsen, då Sveriges folk skall utgöra en enda stor medborgarklass. Kan väl ett så önskvärdt förhållande fortfara, om representationsförslaget, kronan på kommunalinstitutionerna, nu förkastas af Ridderskapet och Adeln eller Presteståndet, i strid mot de båda fo kvalda ständens mening, om hvilken intet tvifI vel föresinnes; Nej! Blotta tanken härpå väcker I de mörkaste farhågor för upplågande af sordna tiders nu nästan slocknade ståndshat, med derifrån oskiljaktiga fördomar och osämja; och tlom äfven Sveriges folk, lugnt i medvetandet, latt det försäktat en rättvis sak med sjelfbeÅherrskning, skulle se sina käraste törhoppningar gäckade; och om än följaktligen befarade oordningar, såsom af den allmänna rättskänslan fördömda, helt visst skulle uteblifva; så är det likväl uppenbart, att den en gång återuppsi väckta splittringen skulle under åratal fortfara roch bära bittra frukter. Förgälves skall man häremot erinra, att ts fall icke innebär ett 01 S represemationsförslage i 2 — —