— Oh, grymma, grymma, elaka qvinna! utbrast jag vänd till m:me, hvarföre bar ni gjort detta? Hvarföre förföljer vi mig på detta sätt? Hvad godt kan ni hafva af min ruin? — Ruin! Par bleu! ma chere, ni tala för öfveriladt. Såg ni ej det, Mary Quince? Det var doktorns ekipage, och mrs Jolks satt deri, och den der oförskämde karlen, unga Jolks, satt der och stirrade upp mot fönstret, och så mademoiselle komma fram i en sådan anstötlig deshabilld och ställa sig midtframför fönstret och knacka på detsamma. Det vara riktigt nätt, Mary Quince, tycker ni Jag satt nu vid sidan af min bädd och blott gret i stum förtviflan. Jag brydde mig ej om att göra invänningar eller motstånd. Oh, hvarföre hade räddning varit mig så nära, endust för att visa att den ej kunde nå mig! Jag hoppknäppte mina händer och vände mina ögon mot höjden samt försökte bedja. Jag tänkte hvarken på Mary Quince, madame, eller nagon annan person, utan klagade blott öfver min nöd och förtviflan i osammanhängande böner. — Jag aldrig trodde det finnas sådan toka. IIvilket enfant gatk! Mitt bästa barn, hvad vara er mening med så besynnerliga ord, så underligt uppförande? IIvarföre ni visa er i fönstret i sådan horribel dåshabill6 midt för ögonen på dem som sitta i doktorns ekipage? — Det var kusin Knollys — kusin Knollys. Oh, kusin Knollys! — Och om det var lady Knoilys vagn, så fanns der