— — — — ra —— — trots af mitt vilda motstånd samt tringade mig att sitta ned på bädden, der hon höll mig sast, stirrande i mitt ansigte och hänskrattande öfver mig. Jag tror att jag kände något af en förtappad andes förtviflan. Jag minnes stackars Mary Quincees ansigte — den fasa, den häpnad som afspeglade sig deri — under det hon stod och stirrade på mig öfver madames skuldra samt ropade : — Hvad är det, miss Maud? Hvad i all verlden är det? Hon försökte derefter tvinga m:me att släppa mina handleder samt yttrade stult: — Låt barnet vara. Huru kan ni våga att misshandla henne? Släpp henne siger jag er. — Jag skall släppa henne. Hvilken gammal toka, ni vara, Mary Quiuce. Jag tro hon vara vansinnig. Hon förlorat sitt hufvud. — Oh, Mary, ropa från fönstret. Laga att åkdonet stannar, ropade jag. Mary såg ut, men vid denna tid fanns det naturligtvis ingenting att se. — Uvarföre ni ej stanna åkdonet? hånade madame. Ropa på kusken för allt i verlden. Är ingen betjent som stå bakom? Bah! Elle a le cerveau mal timbre. — Oh, Mary, Mary, är det borta — är det borta? Synes det ej? ropade jag rusande upp till fönstret der jag fåfängt ansträngde mina ögon för att upptäcka en skymt af lady Knollys ekipage.