Göteborgsposten – 16 november 1865, sida 3

hade varit med om beslutet. Han, deras vän, deras nfgud, bade svikit dem, hade ej försvarat dem! De öfriga lärarne kunde man förlåta, men Runeberg — han, som hvarje dag såg huru mycket de höllo af honom — nej! Han skulle förnimma deras Lrättmåtiga harm, det skulle göra honom ondt — icke sannt? Beslut och handling äro ett vid den åldern, och — vid nästa lektion stimmade man för Runeberg — något, som aldrig händt förr; men han skulle se, hvilka han stungit hade. Runebergs vänliga ansigte mulnade; men de, som hoppats att han skulle bli ond, bade bedragit sig. De läste i hans älskliga ögon ingenting annat än liksom han velat säga: Stackars gossar, nu bären J er mycket illa åt. Redan detta hade nedstämt ungdomsmodet, och gossarne voro nästa dag alldeles tysta. Man talar så mycket om menniskans medfödda ondska, men hvarje lärare, som vänligt och rättvist behandlar sina lärjungar, vet dem ha en djup och varm känsla om rätt och orätt, fastän de ofta misstaga sig, och då begå handlingar, som de sedan bittert ångra. Så var här fallet. De öfvermodiga pojkarne hade, utan att Runeberg ännu sagt ett enda ord, sjunkit tillsammans och ångrat sig. Fråga var nu blott huru det skulle bli bra igen. Nästa lektion började Runeberg med att redogöra för det klandrade beslutets nödvändighet och slutade med, att det gjort honom ondt att hans gossar skulle ha stimmat, men ej ett ord om straff — intet, alldeles intet. De stackars gossarne hade således hela felet ensamt på sin sida. Nu började lektionen. En gosse ur högen skulle explicera: men det gick uselt — han grät, så att han ej såg bokStäfverna. En annan framkallades, men med samma utgång. Då slog Runeberg upp de goda, trohjertade ögonen och betraktade sina vedersakare, som snyftade och ej vågade se upp till honom. Nå, nå, gossar! sade han. Sörjen ej så härdt för det. Jag har också varit sjutton, aderton år och var då ej stort klokare än ni. Nu glömma vi af den der saken. Och sedan, sade min sagesman, har man aldrig stimmat för Runeberg. (Linnea.) En fransk berättelse från Krim, En hr Louis Noir berättar följande historia om en olycklig resande engelsman, som vid Blaklava blef kär i en skottsk marketenterska: Han var kär ända till galenskap och öfverhopade henne med enträgna förklaringar och böner, så att hon till sist måste förbjuda honom att närma sig henne. Efter flera fåfänga försök att beveka den stränga skönheten beslöt turisten att taga lifvet af sig, men på en krigsskådeplats måste också ett sjelfmord ske på ett storartadt sätt, och engelsmannen begagnade sig äfven af ett excentriskt medel. Sedan han testementerat sin förmögenhet till den hårda marketenterskan lät han gräfva en grop och lade deri 20 skålpund krut, Öfver gropen satte han en stol och på stolen satte han sig sjelf med en brinnande cigarr i munnen. Sedan han i lugn rökt upp sin fioa havana kastade han den brinnande qvarlefvan af cigarren ned bland krutet. Explosionen följde ögonblickligen och ett par minuter sednare föll turisten ned i hambassinen, till stor förvåning för. de engelska sjomannen. Ett alltmänt rop af: En man från himlen! hördes från fartygen och man skyndade genast att fiska upp honom. Somliga trodde att han kom direkte från solen, andra trodde att det var något slags meteor, men han sjelf, som otroligt nog var vid lif och oskadad, upplyste att han helt enkelt kom några hundra alnar inifrån landet. Då marketenterskan sedermera fick höra detta utomordentliga bevis på tillgifvenhet veknade hennes hjerta och hon gaf luftfararen plats dervid. Det må icke förundra läsaren att luftfärden icke blef farligare i sina följder, ty vi hafva förut haft ett bevis på en sådan färds oskadlighet. Kapten Pernier kastades nemligen af en explosion jemte hela sitt batteri upp i luften och några minuter senare fann man honom sittande omkring 500 alnar från stället, fullkomligt oskadad. En hafsfru. Glasgow Herald berättar soljande historia från Inverary: En morgon under sisd. September vid dagbräckningen, observerade en man, som gick till sitt arbete vid brädden af Lochfyne en syn, som numera blott sällan skådas af någon dödligs ögon. På en klippa ute i vattnet låg i hvilande ställning en gestalt, som han först tog för en sälhund, men som, då han närmade sig, sprang i vattnet, och han såg nu hufvudet dyka upp och ned och långa grå lockar lyftas af böljorna. Han trodde nu fullt och fast att det var en gammal hafsfru han såg. Det fanns icke den ringaste romantik hos mannen; han kastade stenar efter henne, och hon simmade längre ut i sjön, men plötsligt vände hon om och gick i land. Mannen, som tvifvelsutan hade den lofvärda afsigten att rikta britiska muset med ett exemplar af en äkta hafsfru, drog fram en stor knif ur fickan och gick mot henne, men stannade plötsligt såsom förstenad, då hon gaf sig till att tala. En talande hafsfru! Han greps af skrämsel, tog till flykten så fort hans ben förmådde och berättade öfver hela trakten sin syn samt hur han befarade det hans död var nära efter som han hört en hafsfru tala. Illusionsn försvann emellertid snart som en rök, då det upplystes, att hafsfrun endast varen professorska från Glasgow, som i daggryningen tagit sig ett upphiskande bad. Mannen som sett henne, har nu ölvervunnit sin räddhåga och befinner sig ännu i lifvet, ehuru han hört hafsfrun tala.