Göteborgsposten – 16 november 1865, sida 2

Ul Italien försiggå och förberedas händelser, hvilka utan tvitvel skola bli af den största betydelse för vårt sekel. Vi befinna oss nu midt upp i rörelsens dagar och uppskatta derför ej alltid händelsernas vigt, men historien skall gömma dem och efterverlden skall en gång med förundran genomläsa bladen om de märkliga tilldragelser på den italienska halfön, som i denna epok timat. De första trupperna af den franska ockupationskåren hafva återkommit till Frankrike. De utgöras af 7:de och 8:de batteriet, 320 man, 215 hästar, 12 kanoner och 36 ammunitionssamt andra vagnar. De båda fregatter, som hemtört dessa trupper, hafva redan vändt tillbaka till Civita Vecchia, för att hemta en ny laddning. På Roms gator är det mycket lifligt, skrifver man derifrån ; vid hvarje steg man tager ser man franska soldater i full packning taga kosan mot Porta Cavalleggieri, för att marschera till Civita Vecchia och der inskeppa sig, andra befordras äfvenledes dit på jernväg. Den i Rom befintliga centralkomit för den gamla verldsstadens föremng med konungariket Italien har utfärdat en proklamation angående de medel, som Rom bör i händelse af fransmännens aftåg använda, för att begära stadens förening med konungariket Italien. Från Florens uppgifves, att ännu icke några underhandlingar inledis i afseende på den påfliga skulden. Frankrike har i Florens visserligen väckt förslag i denna anda, men ingen kan beskylla italienska regeringen tör olust, om hon hittills i betraktande at den romerska curians hållning tillbakavisat Frankrikes bemödanden. I Rom tänker man ej allenast icke erkänna konungariket Italien, utan man vill i allmänhet alldeles icke inlåta sig på några direkta förhandlingar med italienska regeringen, utan hälla sig passiv, tills det lyckats Frankrikes öfvertalningskonst, att öfverflytta den romerska statsskattens bördor på andra skuldror. De franska truppernas aftåg skall regelbundet försiggå och då man i Rom börjar känna verkan af isoleringen, skall man nog anslå andra strängar. Vigtigare än dessa förhandlingar, hvilkas afslutning i alla händelser dock är blott en tidsfråga, är det ökade religiösa lif och den frihet, som på det andliga området börja utveckla sig. Så skrifves från Milano, att biskopen at Mondovi, msgr Ghilardi, den mest hatade af alla piemontesiska biskopar, i dessa dagar anländer dit, för att i domkyrkan till de fromma lombardiska trognas nytta afgifva en förklaring öfver och uttydning af den famösa päfliga encyklikan och syllabus. Ungdomen i Milano, som nu lifligt sysselsätter sig med de religiösa frågorna, vill ej låta detta tillfälle försiggå utan verksam demonstration, och en af adliga och borgerliga ynglingar, hvilka studera dels i Turin, dels i Pavia, nedsatt komits har utfärdat en inbjudning till hela den studerande italienska ungdomen, att deltaga i denna demonstration. Densamma skall börja dermed, att en bekant och betydande lombardisk filosof och derjemte president i den största frimurarelogen i Milano, hr Antonio Franchi, skall i sjelfva katedralen bekämpa megr Ghilardis teorier, den ena efter den andra, och disputationen skall med myndigheternas tillåtelse i nämnda kyrka ega rum. Det är tecknen till den förestående religiösa reformationen i Italien, som skall öppna de nya hvältningar i andligt hänseende, hvilka skola utmärka vår tid och återgifva friheten nog kraft att med värmande strålar genombryta den nu rådande och tillfälliga politiska mist, som ligger öfver Europa och i hvilken en hr Bismarck spelar lejon. Konung Victor Emanuels intåg i det af koleran skräckinjagade Neapel, d. 10 d:s, var ett verkligt triumftåg: oändligt solkjubel, gatornas belysning med bengaliska eldar o. s. v. Derjemte berättas, att konungens trontal vid kamrarnes öppnande kommer att innehålla ett tillkännagifvande om hemförlofvandet af 100,000 man. Till Florens har strömmat ett oväntadt stort antal främlingar, för att bevista parlamentets öppnande. Under det sålunda i Italien stora händelser äro i görningen, synes man äfven i England förbereda sig på vigiiga tilldragelser, hvilka dock torde vara af för detta land mera enskild natur. Det engelska amiralitetet har nemligen i dessa dagar på de privata varfven i England beställt en hel flottilj af stora transportängare af jern, af hvilka hvardera skall kunna taga 1,250 man ombord med hela deras utrustning; de skola vara mera snabbgående, än Englands stora transatlantiska ångare, och inredas till att taga ombord så mycket kol, att de kunna segla tre veckor å rad med full ångkraft. Regeringen anför som skäl, hvarför dessa nya fartyg byggas, de regelmessiga trupprörelserna mellan moderlandet och kolonierna; men då England redan har en transportflottilj. måste denna nya tillökning väsentligen förklaras deraf, att regeringen vill vara i stånd att hastigt och on gång knnna skicka atörra fe.