— .— p—s: — icke äro vana att se på stället och som vi derför betrakta såsom 3 oförskämd inträngling. Jag tycker hvad utländningarne, som äro vana vid sina eleganta lokaler med öfverflöd på frisk luft, skola finna sig väl till mods, när de komma hit och af någon hastigt funnen vän skola föras omkring på våra tillhåll. Gasos, tobaksrök, punschoch toddyångor, ett suveränt förakt för den der luften och smutsiga golf, nedbyssiade soffor och obeqväma stolar, kurtis, stoj och glädje, kanske något uppsluppen, se der de karakteristiska egenskaperna hos våra cafeer. Och detta måste anses såsom ovilkorligt nödvändigt för vårt käl.laroch schweizerilif, att i sjelfva Rydbergs hotell, som skall vara efter utländskt mönster, förstås! tyckte man sig böra lägga matsalen så, att alla köksångorna skulle osa in i den. Kanske har någon af mina läsare sjelt erfarit detta vid sitt besök i hufvudstaden, ty jag antager att han är riktigt comme il faut och vid ett besök hos oss icke kan bo eller äta annorstädes än på Rydbergska hotellet. Cigarrök och andra åtminstone vid ett matbord obehagliga ångor äro at det allmänna vettet förjagade derifrån; men något skulle finnas, kanske för att stockholmaren skulle känna igen sig, att han var utom hemmet, och så kom köket att läggas så att alla matångorna skulle stiga upp. Men som sagdt, vi trifvas dermed, och då är det väl bra, kan jag tro, utländningarne må nu undra på oss huru mycket som helst. Vi hafva några ställen, som göra ett undantag från den allmänna regeln. Så t. ex. La Croixs vid Norrbro, men der är så högtidligt tråkigt, att den, hvilken såsom jag vill se något lif omkring sig, då man går ut, gerna undviker detta ställe, så framt man ej vill se Punch eller Charivari. Det är ett tillhåll för tidningsläsare och schackspelare, och Gud bevare den som i ett samtal skulle gifva vika för frestelsen af ett gapskratt, han skulle se sig genomborrad af de mest mördande blickar från alla håll, ty något mera hädiskt kan ej ske der. Det är kotteriandan som äfven här gör sig gällande: skrattet har ingenting der att göra, kör ut det. Operakällaren — fastän den behöfver jag ej tala om, ty den är ju bekant för hela Sverige. Den är stor, om man nemligen tager en måttstock efter våra förhållanden, och har alltid folk. Ett par stora lokaler hafva vi verkligen, men just der visar sig också stockholmarnes huslighet. Dessa äro Berns salong i Berzelii park och Walballa på Norr, men ingen wå tro, att dessa lokaler besökas af några menniskor, så framt icke någon särskilt dragningskraft finnes i form af musik eller sång eller dans, med ett ord någonting påminnande om de gamla hundfröjderna, alias tarachimer, saliga i åminnelse, om också ytterst förädlade, såsom numera på det senare stället. På tal om Berns salong, borde jag kanske skildra gången af Laurence-Springer-manien, men — jag kan det ej. Att den pågår, så mycket vet jag, äfvensom att den krätver sina offer, ehuru icke i så hög grad, som förut befarades; men jag har icke vidare vågat mig dit, för att icke behötva frukta något anfall. På Walhalla fortsätter Sauvlets sällskap, som tyckes tritvas särdeles väl i vårt kalla land, att gifva sina musikaliska aftonunderhållningar. Sällskapet har vuxit till ett riktigt litet kapell af elfva eller tolf personer, alla rätt skickliga, somliga tillochmed stående på ett något högre trappsteg. Här får man höra allt möjligt, klassiska saker, omvexlande med dansmusik, folkvisor och äfven något i den eqvilibristiska genren, allt utfördt med omsorg och smak. Publiken är också tacksam derför, och om än icke sällskapet helsas A F—k— —