—— och är det någon vacker dag, så blåser det så infernaliskt skarpt och bittert, att man knappt vågar titta ut ändock. När jag tittade ut genom mina tönster i dag, såg det så frestande ut att taga sig en långpromenad, solen sken från en molnfri himmel och gatan såg så torr ut. Men när jag kom ut, försvann behaget för en den snätvaste nordvest, som snart nog dret en stackare att söka skydd så tort som möjligt var. Hu! det är dock hiskligt i vår kära Nord. Hatva vi en kort och osta föga angenäm sommar, så hafva vi så mycket längre höst, denna besynnerliga period af grått i grått, som gör oss afundsjuka på våra norrländska landsmän, som icke känna till den, utan redan fått åka på släde en tid, för att icke tala om sydländningen, som ännu går och plockar de rosor och violer i sina hesperiska lustgårdar. Vi få i stället fröjda oss åt ett kaos af alla de obehag, som väder och vind kunna skapa åt oss, när de riktigt sätta till. Är det då så underligt, om vi i vår bedröfvelse söka trösta oss så godt vi kunna inomhus och der glömma att det finns en yttre verld? Naturen föreskrifver ju oss det. Jag har ofta hört våra mer eller mindre tänkande turister göra sina reflektioner öfver skilnaden mellan Nordens och Söderns folk, huru de förra äro så grufligt husliga af sig och söka alla sina förströelser inom familjekretsarne (eller på källrarne kunde de tillägga), under det sydländningen söker det offentliga och lefver nästan hela sitt lif utomhus samt endast betraktar sitt hem såsom ett nattläger och någonting att skryta med vid större bjudningar. Ja, är det något så underligt i det? Jag tycker bara huru vi skulle taga oes ut, om vi en sådan här solskensdag skulle försöka att sätta oss ute! Vi skulle väl behöfva alla Lapplands och Siberiens renoch björntällar, för att icke frysa ihjäl! Och hvilka i brunt, gult, blått och rödt marmorerade ansigten, med tårar i ögonen och hackande tänder! Nej, kunde vi, så tänker jag, att vi nog sökte förströelser i fria luften lika bra som tysken t. ex., som skall vara ett riktigt mönster på familjevän; men vi kunna icke, och derför äro vi gudbevars så husliga af oss och få beröm dertör, ty det der husliga lifvet skall vara bevis på så många medföljande dygder, pluggar man i oss. Nå ja, nog äro dygderna bra att hafva, men ack, nog längtar jag en sådan här dag till Södern, der jag kunde vara ute i fria luften, utan att riskera blå näsa och förfrusna öron och der jag endast behöfde gå ut på gatan för att genast få tillfälle att kasta en blick in i mina grannars bela lif och sysselsättning. Kanske att det alldeles icke hindrar dygderna att trivas lika mycket — eller lika litet — der som hos oss... Vi få emellertid göra af nödvändigheten en lag och för resten följa räfven i hans tankar om rönnbären. Alltså, vi hålla oss till de husliga nöjena, och itröttna vi vid samiljelifvet, så taga vi in på närmaste krog — ordet naturligtvis icke taget i dess gröfre bemärkelse — för att under skratt och glam och vid glasens klang fördrifva bort en stund eller flera. Men sannolikt för att bevara den huslighetens gloria, som man behagat sätta kring nordbons hutvud, kunna vi icke gerna förlikas med sådana der stora och luftiga kafåer, som Paris och andra större städer bjuda på och der man tycker sig vara så godt som i fria luften. Nej, vi måste vara inpyrda i ett litet schweizerikyffe, ofta nog stort som ett vanligt förmak och fullt med bord, alla med sina gäster; och der sitta vi och fägna oss åt husligheten, här representerad at kotteriandan, som gör att vi se snedt på hvar och en fremling, som vi