trippade af och an i rummet, än hviskande, än lyssnande, giorde jag plötsligt bäde henne och Mary Quince helt bestörta genom att utbrista: — Hvems åkdon är det? — Åvilket akdon, bästa miss? frågade Mary Quince, hvars hörsel ej var så skarp som min. Madame ställde sig vid fönstret och såg ut. — Det är läkaren, doktor Jolks. Han kommit för att se hur er onkel befinna sig, sade m:me. — Men jag hör en qvinnoröst, sade jag i det jag satte mig upp. — Nej, bästa Maud. Det endast vara doktorn, svarade m:me. Han komma för att efterse er onkels helsa. Han nu stiga ur ekipaget, sade hon i det hon latsade sig se på huru doktorn steg ned. — ÄÅkdonet kör bort! ropade jag. — Ja, det kör bort, upprepade hon. Men jag hade sprungit upp ur min bädd och stod och såg öfver hennes skuldra innan hon varseblef mig. — Det är lady Knollys utropade jag, fattande tag i fönstret. Förgäfves försökte jag öppna fönstret under det jag oupphörligt ropade: Jag är här, kusin Monica, för Guds skull! Kusin Monica — kusin Monica! — Ni vansinnig, miss, gå tillbaka, skrek m:me och försökte använda sin öfverlägsna styrka för att tvinga mig tillbaka. (Forts y