med det vrålande och hojtande, som kommer cancan-prestinnorna hos Berns till del, så ä I det säkert icke missnöjdt derför. Här fordritver mången tamilj sin atton på ett angenäm och töga kostsamt sätt, och detta gitver stäl let en prägel at yttre anständighet och vett som förbjuder allt oväsen, alla extravagansel atven at dem, som skulle hatva god lust der till. De qvinnorna, jag menar naturligtvis der qvinliga afdelningen at dem, hatva dock et märkvärdigt inflytande på oss till genus ma skulinum hörande! Endast genom sin närvare lägga de band på oss och hindra alla sådane galenskaper, som eljest lätt nog uppstå i et uppsluppet ungkarlssallskap. Vi blitva spaka som lam och söka dölja vära ovanor, då dt äro med i samma rum. Ty lika snnnt soi det är, att de gerna vilja behaga oss, lika säkert är det ock, att vi å vår sida önska visa oss från den bästa sidan intör deras ljuf va blickar. Derföre är det ock något synnerligt lockande i deras närvaro, och för deras skull går mången gerna till Valhalla; mer dertör undvikes det också at mången, som e kan förlika sig med det förädlande inflytande de hatva. Vi hatva verkligen kommit så långt i hufvudstaden nu, att ett par fruntimmer kunna gå ensamma in på detta ställe och vid sitt th njuta at musik och se tolk omkring sig, utan att man blifver utom sig at förvåning. Och väl är det. Det bevisar att vi kommit ett steg högre i civilisation, och at vi hålla på att arbeta oss upp till den ståndpunkt af aktning för qvinnan, som gifver henne i andra stora städer mod att gå ensam ute hvilken tid på dygnet som helst. En stor regementsförändring förestår här, och som tidningarne redan hafva talat derom, torde äfven jag våga mig på ämnet. Opera: källaren skall byta om monark! Förlåt, att jag återkommer till detta egendomliga ställe och att jag i allmänhet denna gången så mycket sysselsätter mig med vårt kallarlit, men det är en så vigtig beståndsdel i stockholmslifvet, att jag icke tvekar att någon gång sysselsätta mig dermed, oaktadt jag kanske vågar hoppas, att äfven hafva några läsarinnor och jag nog vet, att de, och det med rätta, hysa ett oötvervinneligt förakt för allt hvad källare heter... Alltså, operakällaren skall byta om monark! Tjulander skall nedlägga sin envåldsspira och hon skall upptagas at en Blanck trån Jönköping. Man har undrat på orsaken härtill, ty det är ett inkomstgifvande ställe. Man har gissat hit och dit, och ätven jag har försökt mig i aningskonsten, men jag har tagit Elise Gulotin till hjelp, och då måtte jag väl hafva kommit på rätta vägen. Det är bitens fel! Biten! Hvad är det? O, J okunnige göteborgare! jag kan er blott beklaga, men de af eder som varit här, om J någon Söndags förmiddag straxt före klockan tolt för några månader sedan hade gått öfver Gustaf Adolts torg, haden J säkert der iakttagit en hop karlar, alla med andäktiga blickar vändande sina näsor åt ett och samma håll, som om de hade väntat, att ett par kyrkoportar skulle slås upp och de tå komma in att förrätta sin andakt. Det var ock ett tempel, utanför hvilket de väntade, ett Bacchi tempel, Guldhästen, såsom det egentligen heter, ehuru ingen känner det under annat namn än Operakällaren, och när dess vida portar slogos upp precist klockan tolf, skulle ni hafva gett, med hvilken ifver alla rusade dit in. Det kunde hafva uppjagat afundsjukans rodnad på prestens i Jakob kinder. Det gälde nu att komma dit in i tid för att få sig ett bord och salta biten med thy åtföljande lilla supen och porterglaset. Det blef ett surr som i en bikupa, och alla dessa menniskor hade blott en tanke, Alla skulle de hafva en