rarnes stam. Plato var icke adelsman, då han slog sig på vetenskapen, men det var den, som adlade honom. Hvwi skulle du förtvifla om att bli lik dessa? De äro dina föräldrar, om du så beter dig, att du kan vara värd det. Detta kan ske derigenom, att du genast örvertygar dig sjelf om, att ingen öfvergår dig uti ädel börd. Vi hafva alla haft lika många föräldrar före oss. Det finnes ingen, hvars första härkomst icke är okänd. Plato säger, att det ej finnes någon konung, som icke haft sitt ursprung af dem, hvilka varit tjonare, och icke någon tjenare, som icke är konungars efterkommande. En under lång tid fortgående förändring har hopblandat alla dessa om hvarandra, och lyckan har vändt upp och ned på dem. Hvem är då verkligt adelsman? Den, som af naturen är tullt egnad för dygd och fromhet. Detta är det enda man bör se efter. Om du vill hänvisa mig till det af ålder gamla, så finnes det ingen, som icke har sitt ursprung från den tid, före hvilken intet tanns till. Från vorldens första begynnelse intills nu hafva vi vår härkomst led efter led, etill och ifrån, än af adliga och förnäma, än al ringa och föraktade föräldrar. Det gör ingen till adelsman, att han har sin gård full af nedrökta porträtter (ett dammigt familjegalleri). Vi kunna icke tillegna oss den ära, som något af deras originaler genom en prisvärd lefnad gjort sig förtjent utaf. Den ära, som varit till före vår tid, är icke heller vår. En stor själ gör en man till ädling och hon kan, af hvilket stånd han än är, höja honom öfver lyckan. Om du ej ens är en romersk patricier, utan en frigifven tjenare, kan du likväl föra det så långt, att du endast bland ädlingar kan vara riktigt fri. Man skall icke se efter, hvarifrån någon kommit, utan hvarthän han går. Vidare yttrar den vise statsmannen i sin skrift: m välgerningarne cap. XXVIII följande: Alla menniskor hafva en begynnelse, alla hafva ett ursprung. Den ena är icke mera adelsman än den andra, om icke hennes själ ir framför andras råättsinnad och egnad för goda kunskaper och vetande. De, som uppställa bilder (af sina förfäder) på sina gårdar och framställa sina stamfäders namn uti en ång följd, de äro mera bekanta än adliga. De hafva likväl en far, antingen de genom örnäma och berömda eller genom ringa och öraktade grader kunna föras tillbaka till denne, hvars och ens första ursprung. Antingen edra föräldrar varit frigifna eler lifegna eller främlingar, höjen modigt edra själar och springen öfver allt riaga och föriktande, som ligger emellan. På höjden hafven j alla ett adelskap att vänta.