Göteborgsposten – 14 november 1865, sida 2

— Det är sej mig, endast Davy han ropar, yttrade hon straxt derefter med eu djup suck och ett glädjelöst småleende. Begif er nu i väg, miss, i Guds namn. Med snabba steg sprang jag framåt gångstigen under betäckning af den täta skogen och kallade tillbaka Mary Quince, hvarefter vi tillsammans skyndade tillbaka mot huset, i hvilket vi, enligt den föreskrift jag fått, inträdde genom sidodörren som ej blottställde oss för att bli sedda från Windmillsskegen; och likt två brottslingar smögo vi upp baktrappan samt derefter genom sidogalleriet in i mitt rum. Der satte jag mig ner för att samla mina tankar och försöka så noggrannt som möjligt uppskatta följderna af hvad som nyss passerat. Madame hade ej äterkommit. Det var väl; hon besökte alltid mitt rum först, och allting befann sig precist i samma skick som då jag lemnade det — ett säkert kännetecken på att hennes spanande ögon och beställsamma fingrar ej varit i verksamhet på detta ställe under min frånvaro. När hon åter visade sig, så var det, besynnerligt nog, för att bringa mig en oväntad hugnad. Hon hade i handen ett bref från kusin Monica — en glimt af solsken från den fria och lyckliga yttre verlden inträngde 1 och med detta. I det ögonblick madame lemnade mig för mig sjelf, öppnade jag det och läste som följer: — Jag är lycklig, bästa Maud, öfver att ega den bästa utsigt att med det snaraste få träffa er. Jag har erhållit ett verkligen vänligt bref från stackars Silas — stackars säger jag, ty jag hyser medlidande med hans belägenhet,