Göteborgsposten – 14 november 1865, sida 2

mot trädrötterna bredvid honom, liksom om han sökte att tillbakahålla ett ohöfligt gapskratt. — Jag vill göra allt hvad en förståndig karl kan göra, miss, men ni känner ej det folk ni har att göra med. De äro ej lätta att tas med, och jag vill ej få ett slag i skallen eller måhända bli sänd till fängelset utan att göra er eller mig någon nytta. Meg sitter der; hon vet tillräckligt väl att jag ej skulle kunna utföra det der. Jag vill derföre ej på några vilkor försöka det. Bli ej ond, miss, men jag vill icke. Nu skall jag deremot försöka hvad jag kan uträtta med brefvet — det är allt hvad jag kan göra för er. Med dessa ord reste sig Tom Brice och såg oroligt mot Windmillsskogen. — Kom ihåg, miss, att hvad som än händer, så får ni ej tala något om mig. — Hvart går du nu Tom? frågade Meg oroligt. — Bry dig icke om det, flicka, svarade han i det han bröt sig en vig genom busksnåret och inom kort försvann. Jaha, så är det. Han går färstigen bakom backen. De äro alla på andra sidan. Gå nu tillbaka, miss — kom ihåg att ni går in genom sidodörren. Jag sitter qvar en god stund här bland buskarne och väntar på att obemärkt kunna återvända. Farväl nu, miss, och försök att dölja det ni har något ovanligt på sinnet ... Tst! Aflägsna rop hördes. — Det är far! hviskade hon mycket blek och lyssnade med sin solbrända hand intill örat.