Göteborgsposten – 14 november 1865, sida 1

Sålunda syntes det mig som om denne unge bonde, utan minsta afsigt att stöta, lyssnade till mig med en djup, lättjefull ironi. Jag hade dock intet val, och sådan han var måste jag använda honom eller ingen. — Men, Tom, denna sak är mycket vigtig, yttrade jag— Det är sanning, tillade Meg, som allt emellanåt bekräftade mina yttranden. — Jag vill gifva er ett pund nu, Tom — och jag lade brefvet och myntet på en gång i hans hand — och du skall lemna detta bref till lady Knollys på Elverston. Du vet hvar Elverston ligger, eller hur? — Det gör han, miss. Är det icke så, gosse? — Jaa. — Godt, lemna brefvet Tom och jag skall vara god mot dig så länge jag lefver. — Hör du, gosse? — Jaa, sade Tom, det är mycket bra. — Du vill således taga brefvet, Tom? frågade jag vida mera ängligt afvaktande hans svar än jag ville visa. — Jaa, jag vill taga brefvet, yttrade han i det han reste sig upp och vände på skrifvelsen framför sina ögon likt en kuriositet. — Tom Brice, yttrade jag, om du ej kan hålla hvad du lofvar mig, så säg så, men tag ej brefvet med mindre du gifver det till lady Knollys på Elverston. Om du ej vill lofva mig detta så lemna mig brefvet tillbaka. Be