Göteborgsposten – 14 november 1865, sida 1

håll penningarne, men lofva mig att ej omtala det jag bedt dig föra ett bref till Elverston. För första gången syntes nu Tom sullkomligt allvarsam. IIan tummade på hörnet af mitt bref och hade i hög grad utseendet af en vildbrådstjuf som blir upptäckt. — Jag vill ej bedraga er, miss, men ni förstår att jag måste skydda mig sjelf. Alla bref gå genom Silas händer till posten och han skulle mycket väl veta, att detta ej varit bland dem. De säga att han öppnar och läser dem innan de gå, och detta är hans förlustelse. Jag vet det ej, men tror det, och om detta kommer inför hans ögon, skulle de alla veta alt det gått genom min hand, och jag komme illa ut. — Men du vet hvem jag är, Tom, och jag skulle rädda dig, sade jag ifrigt. — Ni skulle behöfva hjelp sjelf, tänker jag, ifall den saken blefvo bekant, svarade Tom cyniskt. Jag vill ändå icke säga, att jag ej tar brefvet, blott det att jag ej vill köra hufvudet i väggen för någon. — Tom, yttrade jag i det jag fick en plötslig inspi ration, gif mig tillbaka brefvet och för mig från Bartram — för mig till Elverston. Det skulle vara det bästa för dig, Tom, menar jag; det bästa som någonsin hände dig. Med denne bonde talade jag nu, liksom hade jag talat för mitt lif. Jag lade handen på hans rockärm och blickade bedjande i hans ansigte. Men detta hjelpte icke. Tom Brice såg åter road ut, kastade hufvudet åt sidan, grinade fåraktigt öfver axeln