Göteborgsposten – 11 november 1865, sida 2

4J 4 DOm OudKIIZL VOLC, 101 HIAT O0CMOma sila taha nandlingar. Följaktligen hade poliskomumssarien Audersson icke ansett sig böra upptaga malet utan låtit hustru Nilsson sjelt i poliskammaren aumåla detsamma. Inga Nilsson hade ganska riktigt anmält saken, men da målet påropades var hon ej närvarande. Troligtvis hade hon samma förtall som vanligt. Pe Pettersson och hans hustru iniunuv sig deremot personligen. — Heter du Per Pettersson? frågade polismästaren. — Jaha, det är min man, svarade hustru P. som syntes besluton att föra ordet. — Ar du hans hustru? sporde polismästaren vidare. — Jaha, Eva Sofia Pettersson född Fiedler, evarade bada makarne på en gång, med en stol het som egentligen tycktes gälla det lyckliga törnallandet att hustrun bliivit född hll det klingande namnet Fiedler, hvilket dock kärleken sormatt henne att bortlägga lör det mindae välljudanae Pettorsson. — Nå, hvad säga ni om denhär anklagelsen? frågade polismästaren. Med ett högst flytande föredrag förklarade hustru P. att hon bytt sg till bolstern al en närvarande qvinna vid namn Sosia Björck; en at taflorna, den enda hon tagit med sig, hade hon latt i julklapp och toalettspegeln tillhörde Sofia Björk, som tillåtit henne medtaga densamma, då hon (L.) tlyctade från hustru N. hos hvilken hon och mannen bott. Hvad för osrigt hustru N. sagt sig ha förlorat hade dels kommit bort långt iörut, dels hade husiru N. aldrig egt nagot sådant. Hustru P. gick tör öfrigt under denna verättelse så ujupt in i den andras toiletiforhallanden att heunes beråttelse, ehuru karakteristisk lör sadant 10Iks lit, ej här kan finua en plats. Hustru P. berättade vidare, att hon och frunbrukade vara ömsom vänner, omsom ovänner. Men en qvall var frun synnerligt onadig och förklarade att makarne P. bums skulle begifva sig på porten. De nade, efter att genom andra personers bemedling ha latt stanna qvar osver natten, vocksa ganska riktigt begitvit sig i väg tidigt palöljande morgon, dervid blaud sitt pick och pack älven medtagande bolstret, spegeln, m. m. för hvilket de nu af trun antastades. En karl vid namn Olsson, som är vice värd i det hotell bvilket ännu inom sina murar har den lyckan att hysa merabemälta fru, berättade, alt han blifvit kallad till stället derföre att en ända till handgripligheter animerad oenighet uppstått emellan hustrurna N. och P. Den förra hade nemligeu nekat den senare att i hennes spis Kuka Sin eupt och sluiligen som sagdt visat henne och hennes man på porten. Då L. anlände till stället gick hustru P. vredsad och samlade ihop sina saker. Frun hvilade ut sig i sängen efter öfverretningen. Sedan hustru N., — smygande såsom det förvtöll vittnet — i köket utburit ett klädesbylte, skulle hon älven ditbära den omtvistade spegeln. Men ater blet det lif i frun. -Lat bli spegeln din tjulk--a, skrek hon, och hustru N. svarade härpå med en fullkomligt identisk kompliment. — En natt hade L. blifvit efterskickad 3:ue ganger för att taga isär de båda qvinnorna. Denna gång möttes han af Petterssonskan med en yxa, medelst hvilken hon ville försvara sig mot en hvar som obehörigt lade sig i hennes privata afkarer. Hustru Pettersson framhöll etter denna berättelse, med eftertryck att frun vid ullfället varit full. — Madam var värre, svarade vittnet med en åtbörd stor i dess enkelhet. Madam hade pumpat bränvin hela dagen, tillade han. Det uppgals för öfrigt, att sedan hustru P. flyttat från huser hade fridens engel dit atervändt. — Men hustru Nilsson super väl lika mycket som förut? sporde polismästaren. -Nej, nu har hon ingen som lånar till bränvin åt henne, svarade vittnet. Sosia Björck intygande sanningsenligheten a! hvad hustru P. uppgifvit angående bolstret och tvalettspegein. Poliskammaren resolverade härefter, att då inga skäl förekommit mot makarne L. fick målet förfalla, hvarjemte hustru N. hänvisades att i händelse af befogenhet stämma makarne P. inför domstol. — Ja, jag har redan tagit ut stämning på henne för areroriga beskyllningar, förklarade hustru P., född Fiedler. — Nå, det var väl det. Hustru N. alades dessutom att till de mänga vittnena betala 1 rdr 25 ore i ersättning hvardera. — För stöld straffade Fr. Th. Carlsson stod för några dagar sedan tilltalad deriöre att han från tapetseraren Sundberg, hos hvilken han halt arbete, ullgripit ett par stoflar och penningar ur en sparbössa. Stöflarne hade han tagit på sådant sätt, att han en qväll aflägsnat sig med den ena gömd under rocken och följande qvall med den andra. Sparbössan hade han tagit ur en skänk, hvari den varit förvarad, och burit ut i köket, hvarest han i närvaro af en sexeller sjuårig son till Sundberg och en hjelphustru Kristina Zachrisson framplockade några sillvermynt. — Vid polisförhöret påstod han, att han med Sundberg öfverenskommit om att köpa stöflarne och sörnekade fräckt att ha ens sett sparbössan. Målet nänvisades till rådhusratten. — De förut omtalade pojkarne, som härstädes begått så många stölder, voro i går ater före i poliskammaren. Trenne nya målsegare hade anmält sig: handl. 0. Lindberg, från hvilken de stulit 16 buteljer portvin, enkefru S. Källström, från hvars son ett par af dem stulit en ytterrock, som hängde i kapprummet i sjömannasällskapets skola, samt en hr J. Pettersson, från hvilken de stulit anjovis, öl och hallonsaft till ett värde af 22 rdr. — Målet förvisades till rådhusrätten. De tre af pojkarne, som redan äro käktade, qvarsitta i cellfängelset. De öfriga tillätos förblifva på fri fot, men polisbetjeningen tillsades att åsnart de visade sig kringstrykande på gatorna häkta dem. — I går stod ynglingen Bernhard Andersson, i tjenst hos bokbindare Berg, tilltalad i poliskammaren tllfolje af sin alltför stora smak för musik. Han hade nemligen en dag infunnit sig hos hr Wilckerling, som handlar med musikaliska instrumenter, företeende en papperslapp, på hvilken stod skrifven en med musikanten Holmens namn undertecknad begäran, att med budet måtte sasom lån sändas en harmonika för vissang med åtta toner, hvilket instrument besagde Holmen skulle begagna vid undervisning i säug. Den begärda handorgeln lemnades. men då den sedermera ej blef återburen, och den musikaliske bokbindarelärlingen en vacker dag igenkändes på gatan al hr W., blef han antastad och förd uppi polisvakten. Vid förhöret i går anmälde hr Wickerling att mom rm mr tort Am sms AA mm mm ms som Lr ———— 2 — l—